Pallrade mig iväg på lektion vid 3 tiden, utan varken lust eller ork.
Nu är jag hemma igen och känner mig så glad (och död men det ignorerar vi nu)!
En supertrevlig tjej som går samma kurs som jag babblade med mig idag, och det visade sig att hon också har barn i Melkers ålder och att dom inte alls bor långt från oss.

Vi tog sällskap halva vägen hem, och det var verkligen jättekul att få träffa någon och prata om något annat än skolan.

Innan jag gick iväg på min lektion ringde en himla härlig vän till mig som fick mitt humör att lyftas en aning. Tänk vad ni gör människor! Samt kommentarerna som jag fått i min blogg trots deprimerande inlägg sista dagarna, vilken påverkan ni har på mig! Jag är så tacksam!

Kämpar jag mig igenom slutet nu, och kommer in på min utbildning i vår så kommer jag bli överlycklig! Genom min utbildning är jag nästan garanterad jobb eftersom det är inom ett mansdominerande yrke, och jag kommer vara grymt stolt över mig själv! Jag kommer kunna vara ännu mer förebild för Melker genom att jag kämpat för att komma dit jag vill och jag kommer växa något otroligt som person när jag genomfört min plan.

Tack ska ni ha, alla underbara där ute som lyfter upp människor i er omgivning!

Jag ska baskemej klara det här!