Tackvare dagens regnväder, har hjärnan fått en chans att kylas ner och få arbeta på lite mer normal nivå. Idag tänker jag. Massor. På viktiga saker som inte får glömmas bort och hur vi människor är och beter oss. En sak som jag tänker på väldigt ofta är det här med tjock och smal.

Varför har tjock fått en så negativ klang?

(Jag vet att för smal i många sammanhang också hamnat i den negativa lådan, men just nu väljer jag att prata om tjock, eftersom jag tänker relatera till mig själv)

"Tjock" blir man som vi vet av olika orsaker. Några av dem skulle kunna vara: Medicinering, mycket välmående, depression eller bara allmänt att man älskar att äta.

Här kan jag exemplifiera mig själv:

När jag gick i tredje klass på lågstadiet började jag första gången banta. Mycket för att jag fick höra av några i min omgivning att jag var tjock och skulle tänka på figuren (herregud! Det var ju bara barnhull..). Jag har alltid tänk på hur jag ser ut storleksmässigt, och i kombination med att omgivningen berättat i negativ klang att jag nu kanske inte skall äta så mycket mer så utvecklades detta i mina tonår till ätstörningar.

Jag har alltid älskat mat. Mat och godis. Min tröst när jag känt mig ensam eller utsatt har varit att äta. Men när jag var 14 blev omgivningens åsikter en alldeles för stor påfrestning för mig, så jag slutade under en period att äta över huvudtaget. Detta ledde inom sin tid till en viktminskning, men också en extrem saknad efter någonting att äta. Från att ha varit på en god väg in till det anorektiska hamnade jag istället i ett okontrollerbart tillstånd där jag kunde hetsäta tills jag somnade.

När jag började gymnasiet var jag normalviktig, nästan rent av smal. Men ändå hatade jag min kropp. Jag hatade mig själv. Jag mixtrade mycket med maten, ibland åt jag ingenting alls och ibland hetsåt jag tills jag som sagt, somnade.

Jag mådde extremt dåligt psykiskt redan då, men istället för att någon frågade "Madde hur mår du egentligen" när de såg min viktökning fick jag på olika sätt reda på tasslet som pågått bakom min rygg om att "gud vad hon gått upp i vikt" eller "shit vad tjock hon har blivit".

Innan jag blev gravid med Melker hade jag gått upp så pass mycket att jag redan fått bristningar på nästan hela magen. Jag åt för att jag mådde dåligt. För att jag kände mig ensam. För att ingen frågade hur det var med mig. Under graviditeten kändes det plötsligt tillåtet att lägga på sig lite extra vikt, och vips hade jag gått upp 18 kilo. Melker föddes, och i samband med alla komplikationer som dök upp efter förlossningen, och allt jag fick gå igenom Melkers första år så ökade jag återigen i vikt. Jag mådde dåligt.

De personer som lät mig gråta, uttrycka mig och finna stöd och tröst, går att räkna på min ena hand. En av dem finns tyvärr inte längre i livet.

Jag kommer aldrig att glömma kommentaren en av mina morbröder kastade ur sig när jag var som störst, och mådde som sämst: "Fan vad tjock du har blivit Madde, sådär kan man ju inte se ut!". Senare på kvällen den dagen, åt jag, för att trösta mig själv.

Man blir oftast inte väldigt tjock utan anledning. Ingen frågade mig efter anledningen. Ingen frågade om mitt mående.

När jag väl började gå ner i vikt för 1½ år sedan, fick jag höra mycket om hur duktig jag var och hur snygg jag blivit. Jag blir så jävla arg på en det! Självklart mår jag bra av komplimangerna jag får och fått, absolut. Men att så få ur min släkt och familj brytt sig om mig. Hur jag mår eller mått.

Jag lyckades gå ner i vikt för att jag trodde på att jag skulle bli lycklig om jag blev smal. Men under denna resa har jag lärt mig att även om jag går ner mina 15-20 kilo som är kvar, så kommer jag inte bli nöjd med mig själv om jag inte ser till att min själ mår bra. Jag har under den här perioden börjat må bättre, för att jag börjat inse vad som är viktigt i livet, och det är inte viktigt att få vågen att peka på ett speciellt tal.

Får man inte ta den platsen som man faktiskt är värd i livet, så kan detta yttra sig på olika sätt. Man söker vägar att trösta sig själv på, eftersom kanske ingen låter dig ta din plats som du faktiskt behöver och har rätt till.

Sista tiden har jag gått upp en del i vikt igen, just på grund av hur jag mår. Men tackvare att jag insett att jag bara skall omge mig av människor som helhjärtat bryr sig om mig, är det lättare att fatta grepp igen och börja om från början för att bli mer hälsosam. Jag vill minska min kroppsvikt för att min hälsa skall bli bra, inte för att jag skall bli smal.

Jag är en fantastisk människa. Precis som dig! Varför skulle jag inte vara värd att älska för att jag har en lätt övervikt? Varför ska det för vissa människor vara tillåtet att trycka ner mig för att jag inte ser ut som någon "standard" person? Det är fan inte tillåtet! Jag står på denna jord av en anledning, och jag kräver nu att jag skall få ta min plats som jag är värd!

Min kropp bär på en historia, varje liten bristning eller bilring bär på en berättelse. Mina ärr, mina fräknar och mina torra spruckna hälar. Det här är jag! Min kropp berättar om mitt liv.

Om jag inte fanns, skulle inte Melker finnas. Om jag inte fanns, skulle kanske inte mina syskon heller finnas. Om jag inte fanns, kanske det jag säger och sagt aldrig fått komma ut. Människorna jag kanske lyckats lyfta upp ibland, skulle kanske aldrig ha blivit upplyfta av just mig.

Jag är värd att älskas. Av mig själv i första hand.