Nu på morgonkvisten har jag varit på återbesök hos läkaren som skrev ut mina antidepp och ångestdämpande mediciner. Hon satt med en hel bunt papper som vi skulle gå igenom, där jag skulle svara på en hel massa frågor. Efter att vi plöjt igenom papperna, diskuterat händelser och jag gjort ytterligare några test i hennes dator fick jag tre diagnoser.

Deppression, Social fobi och paniksyndrom.

Hon kunde även konstatera att jag tidigare haft posttraumatiska stressyndrom, som nu är mildare, men som måste bearbetas. Fan vad skönt det känns att få saker och ting förklarat för sig. Då behöver inte allt kännas som ett enda blurr. Jag ser inte diagnoserna som någonting negativt, och jag vill inte att någon skall tycka synd om mig. Det här är väldigt positivt, jag vet vad som är orsakerna till så många snurrande känslor och nu när jag vet det kan jag faktiskt göra någonting åt det! Hon höjde även min medicin dos ytterliggare, vilket jag helt är med på.

Fasiken vad glad jag är att jag började ta itu med det här. Det är inte att visa sig svag, utan visa att jag faktiskt är jäkligt stark! 

En annan grej som också känns förbannat skönt att få konstaterat är att mitt lite svängiga humör inte alls har med något manodepp att göra, som vissa gått och spånat i (lite taskigt tycker jag). Utan förklaringen ligger i det jag varit med om i mitt liv, och att jag på sätt och vis tystats ner och fått trycka undan så mycket av mig själv att det blir svårt att fungera.

Till detta inlägg, vill jag även slänga in ännu ett citat, då jag ännu en gång (fan vad jag tjatar) vill understryka vikten av hur vi föräldrar är mot våra barn. Hur viktigt det är att vi inte kränker deras personligheter.

"När barn slutar samarbeta är det antingen för att de har samarbetat för mycket eller för länge, eller för att deras integritet tagit skada. Det är aldrig för att de inte är samarbetsvilliga."