När jag ändå talar om böcker, måste jag passa på att kopiera ett stycke ur en bok av Jesper Juul som jag har.

”Föreställ dig en vuxen som säger: Jag är förälskad i en lång, svarthårig kvinna från Portugal, men jag har många problem med henne. Kan du inte ge mig en metod så hon blir mindre besvärlig att leva tillsammans med? Sådant går inte bara för sig. Eller hur? Men icke desto mindre är det så vuxna har talat om sitt förhållande till barn sedan början av 1700-talet.

Varje form av metod är inte bara överflödig, den motverkar också sitt syfte då den gör barnet till ett objekt för sina närmaste”

Jag tycker det är så synd att det är så många föräldrar som fortfarande använder sig av en auktoritär familjestruktur. Våra barn är kompetenta varelser! Jag vet att detta i många sammanhang handlar om okunskap eller osäkerhet, därför skulle jag vilja uppmuntra så många föräldrar som möjligt att börja läsa på, om man känner osäkerhet.

När jag fick veta att jag var gravid så var jag 19 år. Trots min unga ålder, växte ett engagemang i samma takt som magen. Ett barn skulle komma till världen, och barnets liv, trygghet och ansvar, låg i min händer.

Jag började läsa, läsa på om allt. Graviditet, förlossning, utveckling och just, olika metoder om hur man fostrar sitt barn bra. När Melker såg världens ljus för första gången, föddes det hos mig bland annat en enorm osäkerhet. Livet blev verkligt och fick ny mening. Den varma lilla varelsen som min kropp skapat, skulle jag forma.

Som nybliven förälder, ung förälder, blir man som de flesta nog vet på prackad med massor av metoder och folk hasplar ur sig hur man skall göra för att göra det bästa för barnet. Det skapar inget mindre än en enorm osäkerhet!

När Melkers sömn började strula till sig, fick jag höra allt från att jag skulle låta honom grina i sin egen säng tills han somnar (även om han så skulle kräkas på köpet av gråten) till att låta honom sova med mig i min säng. Det finns kritik för båda ”metoderna”, jag vet, men hur fasiken ”väljer” man rätt?

Jag var fruktansvärt osäker, Melkers pappa lika så, kanske till och med snäppet värre. Vi provade oss fram, precis som man gör med första barnet. Vi provade metoder, och lyssnade på olika generationer ur våra släkten om hur vi skulle göra det bästa för vårt barn. Men en dag tog det stopp.

Människan jag födde ut till denna värld, var ju en människa, inte ett objekt. Jag backade några steg, och tänkte efter, hur vill jag bli behandlad av andra? Vad är det jag behöver när jag har ont, är ledsen eller inte kan sova. Svaret stavas: T R Y G G H E T. Jag la alla metoder och tips åt sidan. Jag försökte lyssna på Melkers signaler, göra det som jag märkte att han mådde och mår bäst av.

Jag började läsa, och söka information om det största intresset som jag har: Mitt barn. Jag älskar att läsa om våra kompetenta barn, läsa om hur jag på bästa sätt bemöter min lilla människa som jag satt till världen på bästa sätt utan att använda mig av någon maktstruktur. Jag brinner för genusfrågor, och för att lyfta fram våra små individers personligheter, istället för att stjälpa dem.

Men jag är ännu inte perfekt. Jag blir aldrig perfekt. Men jag strävar efter att mitt barn skall känna trygghet, och att han skall få växa som person och lära sig att han duger precis som han är.

Det handlar om kunskap. Kunskapen kommer inte till dig gratis, den finns där om du söker rätt på den. Jag gör misstag som förälder, det gör alla, och mitt tålamod tar såklart också slut många gånger. Men! Jag strävar i grunden mot att Melker skall få ta den plats han är värd och att han skall få känna sig trygg. Jag tänker inte kränka hans person, och agera som översittare.

Våra barn är klokare än vad vi tror ibland. Låt dem få ta sin plats. Den platsen som de är värda, precis som du och jag.