Ansiktena känner du igen, och de känner igen dig. Trots tystnaden så är ni alla på sätt och vis en del av varandras vardag. Går inte den spinkiga kvinnan på, på den hållplats som hon brukar en morgon, så undrar vi kanske vart hon är. Kanske är hon sjuk? Kanske har nåt hänt?

Ingen pratar med någon annan, trots gemenskapen som ändå uppstå varje morgon. Tänk om bussen eller tåget en vacker dag stannar mitt ute i tomma intet och ni blir stillastående. Det är då ni, det är då vi pratar med varandra. Det är då gemenskapen som vi endast känt inombords faktiskt blir till en riktig gemenskap. Vi uttrycker oss framför varandra. Men detta sker i regel oftast bara om fordonet stannar oväntat. När det uppstår en oväntad situation.

Precis så här är det i de allra flestas vardag, och väldigt markant är det just nu i min. 
Detta är värt att tänka på, vad kan du göra för skillnad i ditt egna liv, och hur kan du låta dig själv bli mer levande? Det kan handla om allt från att prata med en intressant person du inte känner, till att våga yttra dig om någonting jobbigt till en närstående.

Sänk volymen, låt alla sjunga med