I måndags åkte jag, tillsammans med Seth och Melker till Skansen. Dagen på skansen var riktigt mysig, men skulle tyvärr avslutas med hjärtat i halsgropen.

Vid utgången på Skansen ringde min mobil. "Bror" stod det över displayen. Jag svarade och hörde min älskade lillebrors röst spricka om och om igen, samt att hans andning befann sig i panik. Som storasyster lugnar min sina yngre syskon. Jag försökte behålla lugnet och fråga vad som hänt, och samtidigt som min brors förkrossade stämma lät mig få informationen stannade livet och jag sjönk in i chock. Det blev en snabb promenad till bilen som stod parkerad längre in på Djurgården, telefonsamtal till min syster som satt i ambulansen, samtal med en sjuksköterska, och några snabba ord med mamma som var på väg in till sjukhuset från landet. Mitt i paniken kunde jag bara fokusera på att ta mig hem till min älskade bror och förvara honom i trygghet, för att sedan åka vidare till min syster på sjukhuset och få ge henne en kram och fånga upp henne så hon inte skulle falla djupare.

På sjukhuset var vi tillsammans. Min familj. Min trasiga familj. Min syster föll in i min famn, min mamma grät mot min axel. Min älskade pappa Micke låg halvt sovande på den kalla sjukhussängen. Jag omfamnade honom länge, och hans hud kändes kall mot min varma. Jag ville gråta, men höll minen god för att ta hand om min familj. Vi körde hem mina syskon, såg till att de fick i sig mat och fick hem något mer att äta.

Här har jag kopierat ett inlägg ur min lillasysters blogg om vad som hände i måndags. Vill även tillägga att pappa M för cirka ett och ett halvt år sedan drabbades av en stroke. Så detta är inte det första som händer.

Jag älskar dig.

"Nu har jag sammlat mig och kan berätta för er vad som hände i måndags.,

Elin sov över hos mig från söndagen till måndagen. På måndag morgon vaknade vi 10.45. kl. 11.00 gick vi upp för att gå med hunden på morgonpromenad. När vi går förbi i vardagsrummet ligger pappa och sover i soffan. Jag sa godmorgon till honom och då tittade han på mig och nickade och somnade om.
Vi var ute med hunden i 5 minuter, och direkt när vi kommit hem satte vi oss på mitt rum och pratade om vad vi skulle göra övriga dagen.

Då hör vi som en hög gäspning. Både elin och jag tittar på varandra och skrattar och jag sa "aha, godmorgon på dig med". Sen hörde vi en igen fast högre och det lät så konstigt, det liksom darrade i gäspningen..
Jag går ut i vardags rummet för att fråga vad ha gör och då ser jag honom ligga där i soffan och skaka. 
Med raka ben, raka armar och uppspända ögon. Jag såg på honom och sa, " pappa sluta, skoja inte sådär".
Men han bara fortsatte och mitt hjärta stannade. Jag såg hur han blev från mörkröd i ansiktet till en lila blå färg och jag förstog att han inte andades. Jag sprang fram till honom och skrek med tårar i ögonen, " PAPPA ! PAPPA! GÖR INTE SÅ HÄR VAKNA VAKNA!" 
Sen minns jag hur jag skrek på Hampus att han skulle ringa efter en ambulans medan jag desperat stog vid hans huvud och försökte få honom att andas.

Han ansikte hade nu blivit så blå. Jag satt och grät och skrek vid hans sida och såg på honom när hans ryckningar blev mindre, den blåa färgen i hans ansiktet var skrämmande blå och han såg på mig med röda ögonvitor. Jag gjorde ett sista försök med att lägga hans huvud på sned och vickade huvudet bakåt för att få honom att andas och för att inte dränkas av saliven. Då försvann den blåa färgen långsamt, och han kämpade för nya andetag. 
Jag satt där och skrek på Elin att hämta hennes mamma, jag skrek på Hampus att ambulansen skulle skynda sig och jag fortsatte att skrika efter pappa. Han började snarka igen men man hörde på andningen att han verkligen kämpade för luft. Jag skrek hans namn, jag ropade efter min pappa och ville att han skulle vakna. Hunden skällde jag skrek på alla och allt och då kom Elins mamma in och frågade vad som hände. Hon tog över efter mig och försökte hålla huvudet för att han skulle få luft och hon försökte lugna ner mig och bad mig ta flera djupa andetag och sa att han andades. Men uppskakad som jag var lugnade jag inte ner mig, visste inte om jag skulle springa och möta ambulansen, lugna ner hunden, ringa mamma, hjälpa pappa.

Jag var helt förstörd och jag minns hur jag skrek efter pappa så jag nästan svimmade. Elins mamma tittade på mig och sa att jag skulle lugna ner mig, men varje gång hon gjorde det så tänkte hon inte påhur hon höll upp pappas huvud så huvudet hamnade i fel possition och han fick andnings problem och kämpade för den minsta lilla nypa syre. Jag skrek på henne att hon skulle hålla upp huvudet men allt jag fick till svars var " Felicia, jag vet inte hur man gör".
Jag sprang fram och rättade till huvudet flera gånger för att andningen skulle bli normal. Och upprörd som jag var så var de dom orden man absolut inte vill höra. Att den enda personen som kunde ha varit till hjälp inte visste hur man skulle göra.
Till slut kom ambulansen, dom frågade vad han hette vad som hände, hur länge och jag bara stammade fram orden.

Kvinnan satt vid pappa och ropade "micke, micke är du vaken?". Medans mannen började ta fram massor med saker. Hon försökte med allt men han fortsatte och sova som om att han lagts i koma.
Elin stängde in hunden på mitt rum som gnällde och kraffsade hysteriskt på dörren och ena sjukvårdaren bad Elins mamma att ta med mig och hampus ut och vänta. Jag minns att jag satt och grät på bänken utanför och såg hur leffe kom och gick in i huset och efter henne gick lena. Sjukvårdarna uppdaterade mig om hur det gick, frågade hur jag mådde. Men jag satt ute i solen i chock och svarade inte på mycket. Jag såg hur grannar samlade sig runt ambulansen och flera frågade vad som hände. Sen hörde jag bara folk prata med jag hörde inte vad dom sa. Jag satt mitt i solen med en svart tröja och pappas skor + plånbok i handen och frös. Jag satt och frös mitt i solen och det enda jag såg var hur pappa hade tittat på mig om och om igen, utan att andas och jag såg hans blåa ansikte.
Det var som om jag hamnat i en skräckfilm.
Om och om igen såg jag det blåa ansiktet och ögonen som sa, "hjälp mig. Du kan inte göra någonting nu. du kom försent." Den blicken som sa du klarade det inte felicia.

Sen kom en av sjukvårdarna ut och sa att pappa hade vaknat, men hans ögon svajade. Men att han var vid medvetandet. Sjukvårdaren försvann in i huset igen och efter en evighet kom dom ner och plockade fram båren. Dom sa att pappa gick runt men han minns ingenting och han kände inte igen leffe eller lena. Dom sa att han trodde att dom var poliser och vilje inte följa med för att han inte visste vad han hade gjort så han började slå efter sjukvårdarna för att dom skulle låta honom vara.
Så sjukvårdarna kallade på förstärkning och snart kom en polisbil. Men när dom kom hade pappa vaknat och blivit säg själv och följde med ner och in i ambulansen.
Jag hoppade in i framsätet och sen bar vi iväg.

Framme vid sjukhuset var jag bara med pappa när han flyttades från båren till undersöknings båren. Sen tog en sjuksköterska med mig till ett väntrum och pratade med mig och förklarade att det liknade ett epilepsi-anfall hur det gick till osv. och så berättade jag vad som hände den morgonen. hon svarade på mina frågor och jag svarade på hennes. 
Det var lugnande att pratade med henne för hon råkade ut för samma sak när hon var 8 år gammal och jag behövde få prata med någon. 
Efter en långstunds pratande fick jag träffa pappa som hade flyttats till en sjukhus säng i ett rum och jag fick länge gråta ut vid hans sida.
Jag berättade inte vad som hänt för han behövde sova. så småning om kom hela familjen.

Pappa har fått komma hem nu och han mår bra, han måste få mycket sömn nu för att ett krampanfall kan jämnföras med att springa 2 maratonlopp. Men jag ser fortfarande hans blåa ansikte under mina ögonlock. Varje gång jag blinkar så ser jag ögonen som säger att det är hopplöst men som fortfarande ropar på hjälp. I mörkret hör jag mina egna rop efter pappa som ett eko långt bort och tankarna sammlas ännu.
Det var en mardröms dag och någonting jag aldrig vill uppleva igen."