Halva dagen har jag ägnat åt att grina. Krokodiltårar av smärta, ångest men också lättnad. Jag vill inte skriva ut här helt och hållet vad det handlar om, men man skulle kunna kalla det en mindre livskris. När man står i ett vägskäl för att välja väg, när man ser både det positiva och negativa åt båda hållen, vilken väg skall man ta? Hjärtat är likgiltigt och hjärnan är i princip bort kopplad. Man brukar kunna fatta beslut efter magkänsla eller sunt förnuft, men inget av dem finns just nu. Vill bara banka huvudet i väggen, hur blir det vilken väg jag än väljer, vad är bäst, förlorar jag eller tjänar jag? Jag har knappt ätit på drygt tre dagar, knappt nått alls, och vikten har rasat. Huvudet snurrar och jag har ingen energi kvar. 

Någonting som jag dock har är underbara vänner!

Igår var Emelie här och hälsade på och förgyllde min dag, vi käkade god middag och pratade om allt mellan himmel och jord. Melker var toppenlycklig över att få träffa Emelie igen också, och fick en skitball Rorri bil som både pratar och kan åka av sig själv. Ungen var som såld! Sedan somnade han som en stock efter den obligatoriska välling flaskan.