Trots många härliga dagar, fina stunder och lyckliga händelser så känner jag mig helt nere. Igår bröt jag ihop tre gånger, och ångesten är ganska påtaglig. 

Melker knölar med skenorna så det bara sjunger om det, han har inte sovit en hel natt med dom på jag vet inte hur länge. Efter att jag nattat honom på kvällen tar det en timme, sedan är gråtet igång, inatt grinade han 3 timmar på raken, och det spelar ingen roll hur mycket jag sjunger, kliar på ryggen eller läser sagor, han ger sig inte ändå. Sömnen är helt rubbad. Skenorna är omställda och tillfixade så de ska vara så mjuka som möjligt, men det funkar inte ändå. Bristen på sömn gör ju inte humöret speciellt roligt..varken mitt eller Melkers. 

Jag känner mig ensam. Ensam på dagarna, ensam på nätterna. Känns inte som att jag har någon att ventilera med längre heller. Jag tror allt det här handlar om att jag varit ledig "för länge" nu. Jag märker att Melkis börjar bli rastlös utan dagis, även fast vi hittar på saker om dagarna. Vi behöver nog lite vardag och rutiner igen, det är nog där problemet ligger.