Det är så jag gråter, när jag läser era kommentarer. Ni är så otroligt vackra människor, som faktiskt tar av er egen tid till att läsa mina inlägg, och sedan lämna kommentarer. Jag är så otroligt tacksam för att ni finns, och ni påverkar mitt mående mer än vad ni säkert tror. En fin kommentar kan lysa upp hela min tillvaro ibland. Tusen tack fina ni!

Dock finns det lite jag skulle vilja klara upp lite kring min medicinering, så det inte blir några missförstånd som jag tror att det kanske blivit hos några.

- Jag äter inte medicinen som enda behandling, utan jag går även i terapi och bearbetar en hel del traumatiska och fruktansvärda händelser som jag vart med om i mitt liv. Anledningen till att jag fick medicin, var för att jag annars inte skulle ha kunnat slutföra min terapi, då en del minnen påverkar mig alldeles för starkt på negativa sätt. Min ångest, blev fruktansvärt stark, och jag höll på att falla in i ett kaotiskt tillstånd, där jag inte längre viste hur jag skulle hantera mig själv eller min omvärld. Deppressionen höll på att dra ner mitt liv, på så sätt att jag inte orkade eller klarade att hålla mina och Melkers fasta rutiner med mattider etc. Jag äter alltså medicinen för att jag överhuvudtaget skall kunna leva och fungera, samtidigt som jag reder ut det som orsakat dessa problem i grund och botten.

- Nej jag går inte i terapi enbart för det som händer mellan mig och S. Det är självklart en enorm del av det hela, som utlöste den traumatiska krisen jag just nu går igenom, men det är långt ifrån enda orsak. Som barn/ungdom var jag med om alldeles för mycket som ett barn/ungdom inte skall behöva se, vara med om eller utstå. Kränkningar, övergrepp, misshandel, listan kan göras lång. Vill understycka att de händelser jag pratar om är saker som i princip ingen vet om, mer än mig själv, då jag inte ens berättat stora delar av detta för min närmaste familj. Jag bearbetar alltså mycket som jag tryckt undan till mitt omedvetna, som hänt för flera år sedan.

- Jag har inte som syfte med medicineringen eller terapin "att hitta mig själv" för hitta sig själv gör man nog aldrig. Det mitt syfte är, är att jag skall kunna bli en fungerande människa, som kan lägga alla händelser bakom mig, och lättare kunna se tillbaka på dem. Jag vill må bättre, våga gå ut bland folk, våga säga ifrån, inte få panikångest så fort det ringer på dörren eller när mobilen ringer, våga stå upp för mig själv och acceptera mig så som jag är istället för att hela tiden kränka mig själv. Jag vill våga vara människa och ta den platsen jag är värd helt enkelt, ingenting annat.

Jag hoppas att jag nu rätat ut eventuella frågetecken. Jag äter alltså antidepp och ångestdämpande medicin, av olika orsaker som gjort att jag inte kan eller kunnat hantera en normal vardag. Förhoppningsvis så kommer det bli ljusare med tiden, men det är en lång väg kvar att gå. Återigen, tusen tack för allt ert stöd!