Skenet kan bedra, riktigt jävligt.

Sista dagarna har jag hört ovanligt mycket om att människor inte alls upplevt mig som en deprimerad, ångestfylld människa med social fobi. Jag vet att de inte upplevt mig så som jag egentligen är, för en av mina starkaste sidor är att inte visa hur jag egentligen mår. Jag är bokstavligen bäst på att trycka undan mig själv och saker jag varit med om, för att sedan skydda mig med den pansartjocka muren jag haft omkring mig. Dock har fallet av muren påbörjats, och inom en tid, rätt lång tid, så kommer den förhoppningsvis att vara helt borta så den riktiga Madde kan träda fram och stå där med stoltheten över att vara en hel människa. 

Många i min omgivning, allra helst de äldre generationerna är inte sena med att påpeka att de tycker att jag hänger ut för mycket om mig själv och mitt mående i bloggen. Det jag har svårt att förstå är, varför? Det ska inte vara tabu att må dåligt! Det är allt för många idag som trycker undan sin psykiska ohälsa, och vad resulterar det i? Jo, en ännu värre smäll inom sin tid. Människor är olika, och vissa agerar genom att kanske ta självmord, andra genom att skada någon annan. Man måste ta hand om sig själv i första hand!

Den här tjejen som skriver dessa ord. Madde som strax är inne på sitt 23e år, mår inte bra. Hon är duktig på att visa ett annat yttre, men den riktiga person som hon faktiskt är, är mycket skör. Hon är känslig, och lider (även fast det inte syns) av en enorm social fobi, brutal ångest och har idag maxat poängen i ett depressionstest hos psyk-läkaren. Hon försöker träda fram med sin riktiga person som hon faktiskt är, men behöver lite hjälp på vägen. När hon vaknar varje morgon, vill hon inget hellre än att det skall bli kväll så hon återigen kan få sova. Hon njuter inte av sitt liv, trots allt underbar som hon faktiskt har runt omkring sig. Hon vill stänga in sig och inte låta världen se henne. Dagarna står still och alla rutiner börjar falla eftersom hennes ork är totalt slut.

En del tycker det här är för privat, men jag delar gärna av mig av det jag går igenom, för att någon annan där ute kanske skall kunna finna styrkan och modet till att faktiskt söka hjälp. Min ångest börjar gå över styr, och hos psykologen idag kämpade jag av all min kraft för att inte bryta ihop. Jag beskrev min ångest som aldrig går över, smärtorna i kroppen, sömnlösheten och att jag sista tiden blivit extremt paranoid. Det var med tårarna hängande tunga i ögonkanten som jag frågade min psykolog om hur jag skall klara mig till nästa tid. Hur jag skulle överleva. 

Jag har alltid varit väldigt skeptisk till antidepp-medicin och liknande, men sista dagarna har jag börjat känna mig riktigt desperat. Jag fick göra två tester, läkaren lyssnade på hjärtat och tog blodtryck, på måndag skall jag lämna blodprover och jag fick två olika sorters medicin utskrivet. Antidepp och ångestdämpande. 

Ibland kan man behöva det där lilla extra, som gör att man klarar vardagen lite enklare. Nu är det bara att invänta effekten.

Du är så modig som öppet vågar berätta hur du mår! Att blogga om det hjälper, man får sätta ord på sig själv och se det ur ett annat perspektiv. Bra möjlighet att anolysera själv hur man mår :)



Jag bloggade ju öppet förut om min depresion, men märkte att det inte va så populärt för att mycket blev negativt. Så jag avrundade det, mest för andras skull. Ångrar det lite. Det hjälpte att berätta, men "negativa" kommentarer klarade jag inte av.

Men jag är glad att jag själv är på bättringsvägen, vi behövde bryta från mönstret. Men jag vet ännu inte om jag vågar skriva om det igen nu när jag startade ny blogg.



Men du är stark Madde! Och det tar lååång tid att komma ur depresion, man blir "friskare" steg för steg. Många har fått det lite om bakfoten att så fort man ler igen så är det bra. Eller om man som du (och jag förr) är expert på att dölja det så är det ännu svårare för omgivningen att förstå.

Du är stark och tack fr de fina orden om min kommentar, det värmde!!

Jag har en fråga, du behöver absolut inte svara på den om den är för privat, men hur är det mellan dig och pappa S nu? Är ni vänner och det funkar bra? Hur känns det, har ni gått vidare? ...

Förlåt om det e jobbigt, lämnade även min e-mail adress om du vill hellre svara där. Kram!

Jag älskar din blogg! För att den är äkta, skrivet från hjärtat och på ett mycket lätt och läsvänligt sett. Även om du känner dig allt annat än stark för tillfället, vill jag bara tala om för dig att du är otroligt stark som skriver och delar med dig av så mycket.

Du verkar vara en genomgod människa, snäll och omtänksam men framförallt en supermamma till Melker!



Kramar

Jag tycker att det är bra att du delar med dej av hur du mår. Allt som kan göra att du mår bättre är ju positivt. Antideppressiva är absolut ett bra komplement, men ingen lösning på problemen. Hoppas i alla fall att dom verkar snabbt så du kan få känna dej lite stabilare gumman. Skönt också att du verkar ha träffat en riktigt bra person att prata med!



Stora kramar!

Ja vet precis hur de känns.. gick igenom allt de där för 3 år sen ungefär. Ja ä oxå fruktansvärt emot medicin å piller i allmänhet, men tillslut orkar man inte fajtas längre, men klarar inte av att hålla uppe fasaden utan stänger sej inne. Min tid i umeå så kom ja inte ihåg va ja hade gjort på dagarna för ja gick som på "automatik", när mamma frågade va ja gjort om dagarna på skolan så visste ja aldrig! Minns att ja gick upp, gick på skolan å sen ä allt suddigt tills ja öppnade dörren i lägenheten. Jag tycker du tar rätt beslut att ta medicinen nu för de va de som hjälpte mej genom tiden. Sen är de svårt att komma fram "som dej själv".. ja ha sagt att ja vill bli mej själv igen, men man förändras av de man varit med om å de ha tagit mej flera år att börja orka skratta igen å inte bryta ihop varje gång ja bli stressad. De tar tid, MEN inget är omöjligt å på nått vis måste du.. lite grann lokalisera var problemet eller "de jobbiga" är och lösa de på nått vis. Men ja hoppas verkligen att du får den hjälp du behöver å fastän vi int prata ofta så finns ja bara ett telefonsamtal om du behöv prata, bara å be mej hålla käften å lyssna!! Känner igen mej själv så mkt i de du skriver så du kan bli förvånad av hur mkt ja kan förstå! kraaam