Startar inlägget med en bild på mig själv, lite för att egoboosta mig i ett försök till att sluta vara självkritisk. Det går inte fort, men jag börjar långsamt acceptera mig själv, äntligen. Jag försöker i den mån jag kan, att ta plats i situationer där jag förut inte respekterat mig själv och istället låtit någon annan sätta sig över. Jag kanske är bra ändå. Ikväll tog jag plats, och krävde på ett schysst sätt att få bli bemött med respekt, av en person som inte tidigare respekterat min plats. Jag känner mig rätt stolt. Det jag gör varje dag, för mig själv och framförallt för Melker, kanske är värt att jag börjar uppskatta. 

För ungefär en vecka sedan, hittade jag en anteckningsbok där jag skrivit ner lite tankar åt mig själv. Tankarna skrev jag ner förra året i januari, innan jag började gå ner i vikt. Jag skrev att min dröm var att få gå ner 10 kg, jag skrev om hur lycklig jag skulle bli, och hur mycket jag bättre att jag trodde jag skulle må. Att jag beundrar människor som faktiskt lyckas gå ner i vikt, och att 10 kg mindre skulle rädda hela min värld. 

Idag sitter jag här, och har gått ner 27,2 kilo. Men jag är inte nöjd. Min värld är inte räddad, och för att inte glömma: Jag beundrar inte mig själv. Skulle det vara någon annan som gått ner dessa kilon, så skulle jag beundra ihjäl mig. Varför beundrar jag inte mig själv?

Fick ett sms, också för ungefär en vecka sedan, med texten "ta hand om dig själv, som om du vore någon annan" och det fick mig att tänka till. 

Jag har alltid känt mig tjock som en alldeles för hårt stoppad korv. Jag ser mig själv som en ful människa. Vad kan vara attraktivt med mig, när det finns andra att beundra. 

Nu börjar jag förstå, att allt kanske inte handlar om hur tjock eller smal man är. Går jag ner till min målvikt, vilket jag troligen kommer att göra inom kort, så finns det ingen garanti för att jag kommer bli lycklig. Lycka är någonting annat än att vara smal och vackrast i världen. 

För Melker, är jag nog redan vackrast i världen. Viktigast också. Jag vill vara, och är säkert redan någon han beundrar. Jag är en förebild. Jag måste lyfta fram mig själv, åt mig själv, och tillåta mig att älska mig, för den jag är och den kropp som jag lever i. För många är det här en självklarhet, men det är långt ifrån alla som har den styrkan i sig själv. 

Så för att summera lite svävande tankar, i ett kanske för er, ointressant blogginlägg så vill jag säga till mig själv:
- Du duger som du är, och du är redan tillräcklig. Du gör allting bra, och även om du faller ibland och lever med en konstant ångest som vägrar släppa taget så är du stark. 

Och för att ge mig själv en komplimang angående mitt utseende, även fast det tar emot, så tycker jag nog att mina fräknar är rätt så fina. 

Ge dig själv en komplimang du med! Du är den viktigaste OCH vackraste människan i ditt liv. Tänk att just du får stå på denna jord, och att ingen i hela världen har de alldeles unika drag som bara du har! Du är värd att älskas.