Jag blir så in i helvete förbannad och ledsen. 
Man känner ångest inför den barnfria helgen som denna helg skall vara, ångest över att lämna ifrån sig sitt älskade barn. Man avtalar en tid med den andra föräldern, och förbereder ungen med att "snart kommer pappa, vad roligt va, så ska du ju sova där till söndag, åh vad kul va".

Ungen kastar sig ut i hallen och klär på sig stövlar och regnjacka själv, öppnar brevinkastet och sitter & ropar på pappa. Rycker i dörren och känner att snart, snart kommer min älskade pappa och hämtar. Telefonen ringer på den avtalade tiden och meddelandet lyder att han precis åkt från jobbet. Där står ungen klar, man själv har förberett sig psykiskt på en helg utan mitt lilla hjärta och jag snart skall säga hej då.

Det känns som att allt rasar. Melker blir ledsen när jag säger att pappa kommer senare, mitt hjärta brister och ångesten dundrar på för fulla drag igen. Det är inte första gången det händer, varför kan man inte meddela i god tid innan att det blivit en försening så att man kan förbereda sig. 

Är det för mycket begärt att meddela en försening, eller att bara komma i tid, när man har sin son enbart varannan helg? Jag vill kräkas. Nu blev allt plötsligt jobbigare. Fan fan fan.