För att tala i klarspråk: Fy helvete vilken jävla jobbig kväll vi hade igår!
Det är till största del mitt eget fel, det är jag medveten om men okej vi börjar från början.

Efter krisen hemma i slutet av mars i samband med att S flyttade ut, började Melker sova tillsammans med mig i min säng. Till och från sket vi även i skenorna då Melker börjat visa motvilja inför dem, med andra ord gjorde jag, precis det man inte skall göra. Så det började mixtras med tider, struntas i skenor och sovas tillsammans. Jag tyckte, och även Melker att det var jättemysigt och tryggt att sova nära. Kill på ryggen innan han somnade, jag var nära om han vaknade och var ledsen på natten och så vidare. Och ja, det är ju tryggt och egentligen inget fel, men under sista tiden har jag känt att rutinerna måste komma tillbaka, med skenorna varje natt (har URUSELTsamvete för att dem inte vart på varje natt), att han måste få somna själv, och sova i sin egen säng i eget rum. 

Vilket helvete det var att börja om! 

Natten till igår sov han med skenorna - check! Tanken var även att jag skulle sova i sängen som jag ställt ut i vardagsrummet och han sova kvar i sovrummet i sin säng, men det gick åt pipan eftersom han vaknade och ropade på mamma. Så natt nr 1 sov jag inne i sovrummet ändå. Natt nr 2 var natten till idag, jag nattade halv åtta igår kväll en mätt, glad och supertrött kille som sedan fick för sig att vakna igen halv nio. Sedan var det igång, gråt, skrik och många bedjelser om att mamma skulle ta bort skenorna. Men jag stod emot (nödvändigt), la mig bredvid, lugnade, sjöng, kliade på ryggen och försökte få honom att somna om. Efter två timmar sa jag att, mamma går och lägger sig utanför Melkers rum i mammas säng eftersom det visade sig vara hopplöst att ligga kvar. Gråtet började igen, men han låg trots allt ändå kvar i sin säng. Ropade lugnt från sängen några meter ifrån honom i det andra rummet att mamma ligger här, lägg dig ner och sov. Han lugnade sig till och från, och efter många protester tror jag att han somnade runt halv 12. 

Jag var lagom redo att slita av mig håret vid den tiden, tålamodet började tryta och jag ville tillslut inget hellre än banka huvudet i väggen och grina. Jag vet att jag aldrig från början skulle ha slutat med den fasta rutinen med skenor, och att han sov själv, men när man är orkeslös, sårad, lämnad kvar med allt och minst sagt skör, så är det svårt att leva i de fasta rutiner som man hade innan. Eftersom jag mår bättre och kommit upp på fötter i en tryggare och stabilare vardag nu kände jag igår att det var dags att komma in på spår igen, även med denna bit. 

Tycker ni att, det är rätt att försöka prioritera att han lär sig somna själv igen (vilket går bra!) och sova i egen säng (gör han redan och har gjort ett tag, vilket går toppen) i eget rum (vilket gått åt helvete i princip de två sista nätterna)? Det är väl bäst att man kanske tar den biten nu, så det inte blir jobbigare sedan när han blir äldre? 

Ursäkta om detta blev snurrigt men jag är så fruktansvärt trött idag. Ska försöka hinka lite kaffe, innan jag drar mig iväg till dagis för att sedan sitta i skolan mellan 8-16. 

Vore mycket tacksam för lite åsikter! 

Ha en bra dag hörrni.