Hela min rytm är helt ur spår.

Morgonrutinerna sitter, och kvällsrutinerna sitter, men allt där i mellan och efter är bara en jävla blurr.

Jag pendlar, tre timmar varje dag kommunalt, till och från skolan. Bara det säger ju mycket. Jag har massor med tid att tänka på vad jag känner och inte känner. Sen det här Csn kriget..det var det som slog runt på min tillvaro. Igen.

Jag har fortfarande inte fått något besked. Eller jo, att de fått in mitt brev men sen är det stopp. De ska besluta inom närmaste dagarna, men jag klarar inte av denna väntan längre. När jag mår dåligt äter jag, och vågen visar tydligt hur brutalt jävla dåligt jag mår just nu.

Igår var Melkers pappa här och käkade med oss. Jag grinade och var ett fullständigt vrak. Men snäll som S är, så tröstade han och lät mig välla ut alla känslor över både det ena och det andra. Ångesten har sina klor runt mig alla timmar om dygnet och den vägrar släppa taget. Inte ens min ångestmedicin hjälper, men jag vill inte höja dosen. Sover gör jag knappt, och när jag gör det är det en väldigt lätt sömn. Inatt sov jag som omväxling brutalt djupt, och drömde att det kom åtta stora brunbjörnar och skulle ha ihjäl Melker som sov ute i en buske (?). Jag har tid hos min psykolog imorgon, den tiden behövs vill jag lova.

Imorgon fyller jag också år. Jag vill inte. Det känns så jävla onödigt. Deppigt. Jag har inte en spänn att ens köpa en tårta till mig själv och Melker. Jag vill bara stanna hemma från skolan, grina och stirra i väggen hela dagen. Som grädde på moset lär jag säkert få ett avslag från Csn imorgon, som present liksom.

Varför ska jag ens finnas för, när det alltid är så jävla mycket runt omkring mig? Jag har kämpat som ett djur sista halvåret, för att må bättre, för att ordna upp tillvaron för mig och Melker. Jag tycker att jag lyckats rätt bra. Men sen slås man liksom ner till marken, igen, av Csn.

Jag vill inte fylla år imorgon. Jag vill inte gå till skolan idag. Jag vill inte leva längre.

Sa jag att jag mår dåligt?