En vanlig morgon med mulet väder utomhus. Mys i soffan, kramar och påklädning. Det var en glad unge som satte på sig skorna på fel fot, hjälmen bak och fram samt regnjackan lite på sniskan. Vi trampade till dagis med cykeln, pekade på lastbilar, konstaterade hur dem låter och så klart deras storlek. Vi kramades hej då, och jag trampade hem igen. Svettig, med flåset uppe ställde jag mig i hissen väl framme. Lät nycklarna skramla när jag låste upp dörren. Plockade i ordning lite frukost åt mig själv och slog mig ner framför datorn, där tårarna skulle börja rinna ner längst mina kinder.

Sofia om Today.:

Du är helt otrolig Madeleine!
Jag måste verkligen få uttrycka att jag beundrar dig. Du är en mogen och ansvarsfull förälder och du tar tag i dina möjligheter. Du fortsätter att tänka framåt (helt rätt!) och kämpar på. Du är värd guld! kram Sofia

Denna kommentar är inte godkänd.

Aldina om Today.:

Du ska veta att jag beundrar dig, jag kan inte förstå vad du går igenom, är inte själv mamma eller precis gått ut ur ett förhållande, men du är så himla stark, som person och som mamma till Melker, med dina nära och kära kan du klara allt och så har du såklart Melker! Jag beundrar dig för att du hinner med allt och ibland får det gör ont och ibland får man gråta, det är mänskligt men kom ihåg; efter regn kommer alltid solsken, det lovar jag dig!

Denna kommentar är inte godkänd.

Jag kan knappt uttrycka mina känslor. Jag är så glad, och känner så mycket värme och kärlek strömma genom kroppen. Tusen tack fina ni! Det är precis det här som får mig att orka med, kanske förstå mitt värde och inte minst ge mig ännu mer styrka till att orka fortsätta.

Igår var jag som sagt hos min psykolog. Det var ett otroligt givande möte, som fick mig att inse att mina sidor:
" Ska alltid vara glad, kan allt själv, allt måste vara ordning och reda hela tiden, ingen behöver hjälpa mig" är ett skydd som jag byggt upp framför mig själv för att kunna hantera de olika situationer som jag fått gå igenom. Det har tidigare inte varit okej att visa sig "svag" och jag har i många sammanhang fått gå in i rollen som vuxen (när jag då inte ens varit det). Muren, eller fasaden av den Madde jag själv byggt upp och försökt framstå som under flera års tid börjar försvinna. Kvinnan på psyk har gett mig verktyg så att jag sakta kunnat plocka fram mig själv igen, den Madde som jag under så otroligt många år försökt trycka och gömma undan. Jag fick även göra ett test igår där max poängen låg på 80, jag fick 72. Testet var till för att se om man har social fobi. Jag har alltid sätt mig själv som en otroligt social person, vilket jag kanske också är, men jag har alltid brutal ångest i sociala sammanhang. När allt fått sjunka in lite mot kvällen, kunde jag klarare se vem den Madde som jag faktiskt är har för egenskaper, när jag låter mig riva ner fasaden. Idag kan jag konstatera att jag är en blyg & rätt så skör människa, som är full av kärlek och värme. Jag är rätt så "liten" just nu, men det får man vara ibland. Jag ska försöka bygga upp mitt rätta jag, utan fasad, och släppa in de människor som faktiskt bryr sig om, istället för att stöta ifrån. Jag, precis liksom du som läser, är den viktigaste personen i sitt eget liv. Med hjälp av psykologen kanske jag kan se lite lättare på det jag varit med om, bearbeta och göra hjärnspökena lite mindre hotfulla. 

Varje dag är början på något nytt, och jag har aldrig känt mig så upprymd som jag gör nu. Jag börjar få kontroll över mitt eget liv, och mig själv. Ensam är man inte stark, man måste släppa in dem som står utanför den hårda dörren och knackar. Släppa in lite värme och ljus. 

Min mamma ringde nyss, helt spontant och sa: "Hej det här är din mamma, jag ville bara säga att jag älskar dig."
Hon satt på sitt jobb, mitt i frukosten, men ägnade 2 minuter av sitt stressiga liv för att ringa till mig och bara säga de orden. 

Jag är helt rörd, och känslorna strömmar genom min kropp. Tack fina fina människor där ute! En kommentar, ett mail, ett samtal eller sms, kan rädda en hel dag för en människa. Få människan att för en stund känna att hon inte är ensam, och få känslan av att jag är betydelsefull, jag är viktig.

Ni har enorma hjärtan, och jag tackar hjärtligast för att ni tar av er tid, till att kommentera och läsa mina inlägg.
Tack.