Hallå fina ni. Idag har varit en riktig tänkare dag. En stanna upp dag, där jag uppskattat en hel del. I normala fall är jag en brutal stressare, jag skyndar mig med allt och känner alltid en enorm tidspress. Igår, innan min lilla kotteman kom hem från sin pappa gjorde jag ett litet avtal med mig själv. Alla måltider skall ätas tillsammans vid bordet där man kan prata och reflektera hur man vill (jag har blivit en ståätare efter att jag och Melker blev själva, hemskt jag vet!) samt att all tid efter dagishämtning fram till läggning absolut INTE får spenderas med att diska, tvätta, städa, planera och allt annat man nu kan tänka sig. Eftermiddagstiden är lektid. När ungen sover väljer jag själv om jag vill spendera min egen tid med att plocka som en galning eller bara njuta av ingenting. Det är hemskt att vara stressad, hela tiden, alltid, varje dag. Men idag bröt jag mönstret!

Efter att ha cyklat och lämnat snoddas på dagis, trampade jag hem och pluggade lite på min hemtenta i psykologi B. Det känns rätt turbulent att skriva om det jag precis går igenom, faserna efter en traumatisk kris. Imorgon har jag tid hos min psykolog igen, och detta var jag tvungen att meddela min lärare idag i rasten till lektionen. Hon la händerna på mina armar och klappade förstående när jag med gråten i halsen kort förklarade min situation och vad jag går igenom. Hon gjorde mitt hjärta varmt, att hon förstod. 

Idag har jag ju som sagt tänkt en hel del, känt efter och njutit av långa friska andetag. Vad fina människor jag har i kring mig. Min mamma, som under hela våren från det att krisen inträffade, kommit hit i princip varje tisdagskväll för att passa kotten så jag kunnat gå till skolan. Alla mina vänner, nära som långt borta, som visat sitt stöd genom samtal, sms och mail. Amanda, som kom över och hjälpte mig i ensamheten när jag fortfarande var i chock, som kom med blommor och tidning samt lät mig prata och tog hand om disken innan hon gick. Och alla ni andra! Släktingar, familj, vänner och inte minst en mycket speciell person. En människa som samma natt som allt inträffade, satte sig i bilen den sena timmen till trots, och kom hit för att jag skulle ha en axel att luta mig mot och få gråta. Någon som alltid bryr sig, som alltid finns ett telefonsamtal bord, en människa som fått mig att inse värdet i mig själv och som lyfter fram Melker på alla möjliga underbara sätt. Tack allihop, för att ni stöttar, finns där och tar er tid. Det betyder så enormt mycket i en sån här sits som jag från ingenstans blev tvungen att sitta i. 

Så, idag har det pluggats, njutits, lekts i lekpark, hoppats i vattenpöl (inte bara barnet, jag också såklart!), ätits god middag, lekts frenetiskt med bilar och kossor, gjort klart kvällsbestyr och läst godnatt saga. Ungen somnade rätt snabbt efter massor med pussar i pannan och kli i håret, så nu sitter jag här och lättar på ett idag, rätt lätt hjärta. 

Man måste stanna upp ibland och rannsaka sig själv. Njuta idag, och uppskatta det man har, det man gjort och det man får. Livet är för kort för att stressas igenom och imorgon gör jag mig själv den största tjänsten efter det jag gjort idag: går och pratar för att kunna må bättre. 

Vi hörs!