Ny vecka igen. Sitter och är stressad till tusen. Skriver på mitt Psykologi arbete, och det känns som att jag aldrig blir klar. Tiden går för fort, när det finns för mycket som man skall göra. Jag hoppas lektionen idag, måste skriva skriva skriva. På onsdag är deadline för allt jag har kvar i mina sommarkurser, ALLT! Panik panik panik.

En vanlig morgon med mulet väder utomhus. Mys i soffan, kramar och påklädning. Det var en glad unge som satte på sig skorna på fel fot, hjälmen bak och fram samt regnjackan lite på sniskan. Vi trampade till dagis med cykeln, pekade på lastbilar, konstaterade hur dem låter och så klart deras storlek. Vi kramades hej då, och jag trampade hem igen. Svettig, med flåset uppe ställde jag mig i hissen väl framme. Lät nycklarna skramla när jag låste upp dörren. Plockade i ordning lite frukost åt mig själv och slog mig ner framför datorn, där tårarna skulle börja rinna ner längst mina kinder.

Sofia om Today.:

Du är helt otrolig Madeleine!
Jag måste verkligen få uttrycka att jag beundrar dig. Du är en mogen och ansvarsfull förälder och du tar tag i dina möjligheter. Du fortsätter att tänka framåt (helt rätt!) och kämpar på. Du är värd guld! kram Sofia

Denna kommentar är inte godkänd.

Aldina om Today.:

Du ska veta att jag beundrar dig, jag kan inte förstå vad du går igenom, är inte själv mamma eller precis gått ut ur ett förhållande, men du är så himla stark, som person och som mamma till Melker, med dina nära och kära kan du klara allt och så har du såklart Melker! Jag beundrar dig för att du hinner med allt och ibland får det gör ont och ibland får man gråta, det är mänskligt men kom ihåg; efter regn kommer alltid solsken, det lovar jag dig!

Denna kommentar är inte godkänd.

 

 

Jag kan knappt uttrycka mina känslor. Jag är så glad, och känner så mycket värme och kärlek strömma genom kroppen. Tusen tack fina ni! Det är precis det här som får mig att orka med, kanske förstå mitt värde och inte minst ge mig ännu mer styrka till att orka fortsätta.

Igår var jag som sagt hos min psykolog. Det var ett otroligt givande möte, som fick mig att inse att mina sidor:
" Ska alltid vara glad, kan allt själv, allt måste vara ordning och reda hela tiden, ingen behöver hjälpa mig" är ett skydd som jag byggt upp framför mig själv för att kunna hantera de olika situationer som jag fått gå igenom. Det har tidigare inte varit okej att visa sig "svag" och jag har i många sammanhang fått gå in i rollen som vuxen (när jag då inte ens varit det). Muren, eller fasaden av den Madde jag själv byggt upp och försökt framstå som under flera års tid börjar försvinna. Kvinnan på psyk har gett mig verktyg så att jag sakta kunnat plocka fram mig själv igen, den Madde som jag under så otroligt många år försökt trycka och gömma undan. Jag fick även göra ett test igår där max poängen låg på 80, jag fick 72. Testet var till för att se om man har social fobi. Jag har alltid sätt mig själv som en otroligt social person, vilket jag kanske också är, men jag har alltid brutal ångest i sociala sammanhang. När allt fått sjunka in lite mot kvällen, kunde jag klarare se vem den Madde som jag faktiskt är har för egenskaper, när jag låter mig riva ner fasaden. Idag kan jag konstatera att jag är en blyg & rätt så skör människa, som är full av kärlek och värme. Jag är rätt så "liten" just nu, men det får man vara ibland. Jag ska försöka bygga upp mitt rätta jag, utan fasad, och släppa in de människor som faktiskt bryr sig om, istället för att stöta ifrån. Jag, precis liksom du som läser, är den viktigaste personen i sitt eget liv. Med hjälp av psykologen kanske jag kan se lite lättare på det jag varit med om, bearbeta och göra hjärnspökena lite mindre hotfulla. 

Varje dag är början på något nytt, och jag har aldrig känt mig så upprymd som jag gör nu. Jag börjar få kontroll över mitt eget liv, och mig själv. Ensam är man inte stark, man måste släppa in dem som står utanför den hårda dörren och knackar. Släppa in lite värme och ljus. 

Min mamma ringde nyss, helt spontant och sa: "Hej det här är din mamma, jag ville bara säga att jag älskar dig."
Hon satt på sitt jobb, mitt i frukosten, men ägnade 2 minuter av sitt stressiga liv för att ringa till mig och bara säga de orden. 

Jag är helt rörd, och känslorna strömmar genom min kropp. Tack fina fina människor där ute! En kommentar, ett mail, ett samtal eller sms, kan rädda en hel dag för en människa. Få människan att för en stund känna att hon inte är ensam, och få känslan av att jag är betydelsefull, jag är viktig.

Ni har enorma hjärtan, och jag tackar hjärtligast för att ni tar av er tid, till att kommentera och läsa mina inlägg.
Tack.

 

Inte helt nöjd med veckans resultat, men äh! Jag gick ner mycket förra veckan. Däremot visar mina mått på lite roligare siffror :)

Höft: - 0,5cm

Klockan är lite över halv elva denna lördagskväll och här sitter den ensamma, för tillfället barnfria mamman och ugglar. Fördelarna med en barnfri helg är kanske rätt många, men idag har jag även passat på att skriva en lång lista på saker jag och Lilleman kan hitta på under lediga dagar eller någon timme här och där efter dagis. Hoppla vad kul vi ska när han kommer hem:)!

Imorgon skall det tränas och pluggas för hela slanten. Hemtentan i Psykologi B måste bli klar!

Men nu ska jag sova (mörkrädd som fasiken) alldeles ensam. Det är nog det värsta. Fördel: att få vakna när man vill, nackdel: Att somna ensam i mörkret. Men imorgon, imorgon får jag snusa min lilla skruttis i håret tills jag somnar. Tjoho!

 

Sov gott hörni:)

Jag blir så in i helvete förbannad och ledsen. 
Man känner ångest inför den barnfria helgen som denna helg skall vara, ångest över att lämna ifrån sig sitt älskade barn. Man avtalar en tid med den andra föräldern, och förbereder ungen med att "snart kommer pappa, vad roligt va, så ska du ju sova där till söndag, åh vad kul va".

Ungen kastar sig ut i hallen och klär på sig stövlar och regnjacka själv, öppnar brevinkastet och sitter & ropar på pappa. Rycker i dörren och känner att snart, snart kommer min älskade pappa och hämtar. Telefonen ringer på den avtalade tiden och meddelandet lyder att han precis åkt från jobbet. Där står ungen klar, man själv har förberett sig psykiskt på en helg utan mitt lilla hjärta och jag snart skall säga hej då.

Det känns som att allt rasar. Melker blir ledsen när jag säger att pappa kommer senare, mitt hjärta brister och ångesten dundrar på för fulla drag igen. Det är inte första gången det händer, varför kan man inte meddela i god tid innan att det blivit en försening så att man kan förbereda sig. 

Är det för mycket begärt att meddela en försening, eller att bara komma i tid, när man har sin son enbart varannan helg? Jag vill kräkas. Nu blev allt plötsligt jobbigare. Fan fan fan.

Det är varma tårar som rinner ner för kinderna. 
Idag är det samtalsdag med psykologen, och det är nästan bara dessa dagar jag tillåter mig själv att få må dåligt och lyfta på locket till grytan som kokar oerhört kraftigt. Det tur att det finns klippor här i livet. Det är så in i helvete jobbigt, för att tala klarspråk, att tillåta sig själv att känna efter hur man mår. Krisen i våras blev den utlösande faktorn och det här blev ett faktum.

Trampade oss långsamt upp för den långa Valstabacken på väg hem från dagis, med hjärtat i halsgropen och flåset på 110. Då kramar ungen tag om min midja och säger "Mamma, dutti tille!" Behöver jag berätta hur mycket mitt hjärta smälte och hur motivationen plötsligt ökade till max :)

Nu har jag varit superduktig i en och en halv vecka, och lätt har det gått. Men nu, idag kom suget efter verkligen ALLT! Guding, vad gott det vore med en fet jäkla pizza, glass, makaroner och köttbullar med ketchup, plockgodis, potatismos, färskpotatis och för att inte tala om..chokladtryffel! Körde mitt planerade Zumba-pass i hopp om att utmattningen skulle få mig att glömma bort suget, men icke. Siktar på nästa måndag stenhårt då det är invägning igen. Ååh, ge mig styrka någon!

I helgen är det Melkers helg med sin pappa. Börjar redan sakna ungen även fast jag har tre dagar kvar med honom. Men jag får försöka se det positivt, att jag får ladda mig med massa ny energi så jag kan fortsätta vara en glad och rolig lek & bus mamma. 

På fredagkväll ska jag bli bortskämd med tjusig mat och bara lata utan krav, när pappan hämtat barnet. Längtar lite, eller okej, rätt mycket. Fast jag saknar ju ungen ändå!

Aja, nog med maniskt snack, dax att sova bort suget kanske? Ett glas mjölk kan jag i alla fall unna mig haha!

Psykologiprovet igår gick nog rätt bra. Med brutal skrivkramp och ett urtömt huvud lämnade jag efter två timmar in mina 18 (!) sidor med provsvar. Ikväll ska jag leta lite information om mitt fördjupningsarbete som jag ska göra om manodepp, vilket antagligen kommer bli skitaintressant :)!

För övrigt körde jag ett mördar-aerobicspass igår förmiddag. HELVETE vilken träningsverk jag har idag! Ikväll innan plugget har jag även bokat in ett zumba-pass. Undra hur jag kommer må imorgon?

Strax kommer mitt lunchsällskap, sedan blir det lektion. Hääärligt!

Japp. Nu är Madden igång igen med träning och mat, precis så som det skall vara. 
Efter allt kaos upp och ner, stress i skolan och gråtperioder så började jag om i måndags. 
Lchf såklart och massor av träning så psyket mår lite bättre. Sedan i måndags har jag gått ner 2,4 kilo och det känns otroligt bra! Dock får jag nog se det här lite som en nystart eftersom jag gått upp runt 7 kilo efter allt som hände hemma i våras, men lagom till plugg-starten i augusti så hade jag tänkt att mitt mål skall vara uppnått!

Sedan juli förra året har jag gått ner 26,4 kg.
För att jag skall nå min målvikt behöver jag gå ner ytterliggare 18,6 kilo och jag tror faktiskt att jag kan fixa det under den här sommaren. Får peppa mig lite med att när jag är "klar" så kommer jag sammanlagt ha gått ner 45 kilo. Amazing!

Jag ställde klockan på larm halv sex, för att jag skulle kunna få en chans att dricka mitt morgonkaffe i lugn och ro utan dåligt samvete, framför datorn. Här sitter jag, efter en helvetesnatt utan knappt någon sömn alls. Jag hoppas att sonen tänker sova till 7, han behöver varje liten sömnminut som går att få efter en kväll och natt som denna.

Tycker så synd om honom, och det gör så ont i hjärtat att jag inte kan eller får ta av honom skenorna när han tycker dem är jobbiga. Jag klappar, killar på ryggen, sjunger sånger och pussar på hans panna när han gråter av frustration men inte somnar han om för det. Efter läggning sover han i en timme, sen är helvetet igång och igår höll det på mellan halv nio på kvällen till klockan två inatt. 3½ timmes sömn för mig innan jag släpade mig upp och knäppte på kaffebryggaren. Jag tror och hoppas att det släpper snart, ska försöka stretcha fötterna lite oftare än vad vi är ordinerade, så kanske det inte behöver spänna så mycket i dem och benen som det verkar göra för Lilleman. 

Men nu till någonting annat! Jag följer en auktion på tradera slaviskt, jag bara måste ha det jag budat på! Härliga koppar från Rörstrand. Undra om jag ska lägga ett galet maxbud så jag kanske nästan borde vara garanterad att få dem? Ja jag tror det:)

I lördags hjälpte S mig att skruva fast cykelbarnstolen på min nya skrotpärla. Så idag (till Melkers förtjusning) så skall det cyklas både till och från dagis. När jag berättade det för honom igår gav han från sig ett illtjut, och sprang sedan runt och vrålade "mammaa ykla Menger (Melker) dagii". Sa jag att han älskar att cykla;)?

Själv har jag prov i psykologi B, men jag är lugn, tror det kommer att gå finfint!

Men nog från mig. Ha en skön dag:)

Gud vad jag älskar er människor! Det är en sån härligt salig blandning av åsikter hos er som läser, och vilka morsor ni är som tar er tid till att dela med er av era åsikter. Tack tack tack! Det känns skönt att man kan bolla lite här på bloggen, eftersom jag inte har någon hemma längre att bolla alla tankar med. 

Kvällen igår slutade med samma kaos som kvällen innan, massor med gråt och protester. Efter lite peptalk med mamma i telefonen, gick jag på magkänslan och allt slutade med att jag somnade med min älskade lilla grabb i vardagsrummet med öppen balkongdörr så den svala kvällsluften fick fläkta lite över våra varma kroppar. Skönt tyckte nog vi båda, för oj vad vi sov! Vaknade av Melkers medicinlarm klockan 7, och det är långt ifrån ofta som vi sover ut så "länge". Tryggast är man nog tillsammans:) 

Idag tar vi en dag på stranden tillsammans med Amanda & hennes Julia. Eventuellt kommer även Niklas förbi också. Det blir nog en fin dag. Vilken lyx att kunna ta ut föräldradagar varje fredag som jag gjort nu under juni innan vi går på långledigt hela juli. Mamman nöjd, men nöjdast är nog krabaten:)

Ha en skön fredag hörrni!

För att tala i klarspråk: Fy helvete vilken jävla jobbig kväll vi hade igår!
Det är till största del mitt eget fel, det är jag medveten om men okej vi börjar från början.

Efter krisen hemma i slutet av mars i samband med att S flyttade ut, började Melker sova tillsammans med mig i min säng. Till och från sket vi även i skenorna då Melker börjat visa motvilja inför dem, med andra ord gjorde jag, precis det man inte skall göra. Så det började mixtras med tider, struntas i skenor och sovas tillsammans. Jag tyckte, och även Melker att det var jättemysigt och tryggt att sova nära. Kill på ryggen innan han somnade, jag var nära om han vaknade och var ledsen på natten och så vidare. Och ja, det är ju tryggt och egentligen inget fel, men under sista tiden har jag känt att rutinerna måste komma tillbaka, med skenorna varje natt (har URUSELTsamvete för att dem inte vart på varje natt), att han måste få somna själv, och sova i sin egen säng i eget rum. 

Vilket helvete det var att börja om! 

Natten till igår sov han med skenorna - check! Tanken var även att jag skulle sova i sängen som jag ställt ut i vardagsrummet och han sova kvar i sovrummet i sin säng, men det gick åt pipan eftersom han vaknade och ropade på mamma. Så natt nr 1 sov jag inne i sovrummet ändå. Natt nr 2 var natten till idag, jag nattade halv åtta igår kväll en mätt, glad och supertrött kille som sedan fick för sig att vakna igen halv nio. Sedan var det igång, gråt, skrik och många bedjelser om att mamma skulle ta bort skenorna. Men jag stod emot (nödvändigt), la mig bredvid, lugnade, sjöng, kliade på ryggen och försökte få honom att somna om. Efter två timmar sa jag att, mamma går och lägger sig utanför Melkers rum i mammas säng eftersom det visade sig vara hopplöst att ligga kvar. Gråtet började igen, men han låg trots allt ändå kvar i sin säng. Ropade lugnt från sängen några meter ifrån honom i det andra rummet att mamma ligger här, lägg dig ner och sov. Han lugnade sig till och från, och efter många protester tror jag att han somnade runt halv 12. 

Jag var lagom redo att slita av mig håret vid den tiden, tålamodet började tryta och jag ville tillslut inget hellre än banka huvudet i väggen och grina. Jag vet att jag aldrig från början skulle ha slutat med den fasta rutinen med skenor, och att han sov själv, men när man är orkeslös, sårad, lämnad kvar med allt och minst sagt skör, så är det svårt att leva i de fasta rutiner som man hade innan. Eftersom jag mår bättre och kommit upp på fötter i en tryggare och stabilare vardag nu kände jag igår att det var dags att komma in på spår igen, även med denna bit. 

Tycker ni att, det är rätt att försöka prioritera att han lär sig somna själv igen (vilket går bra!) och sova i egen säng (gör han redan och har gjort ett tag, vilket går toppen) i eget rum (vilket gått åt helvete i princip de två sista nätterna)? Det är väl bäst att man kanske tar den biten nu, så det inte blir jobbigare sedan när han blir äldre? 

Ursäkta om detta blev snurrigt men jag är så fruktansvärt trött idag. Ska försöka hinka lite kaffe, innan jag drar mig iväg till dagis för att sedan sitta i skolan mellan 8-16. 

Vore mycket tacksam för lite åsikter! 

Ha en bra dag hörrni.

Vad skönt med lite mul och regn! Igår trodde jag helt ärligt att jag skulle svimma på båda mina lektioner. Det var ingen hit att sitta inne på datorlektion tillsammans med trettio personer och lika många varma ljudliga datorer i ett klassrum utan luftkonditionering. Idag kan jag med andra ord andas igen, puuh!

Ungen är på dagis, och mamman saknar. Det var inte många timmar vi kunde spendera igår efter att han kom hem från sin pappis. Men i eftermiddag, då ska vi laga mat, dega, måla med vattenfärg på kaklet i badrummet och bara vara vi :)

Nu ska jag börja lite smått på mitt fördjupningsarbete i psykologi B. Jiiha!

Tusen tack för era fina kommentarer, jag blir obeskrivligt glad av att mötas av dem när jag loggar in. Ni gör mina dagar ibland ska ni veta :)! 

Igår åkte lillpajas till sin pappa, och är borta till imorgon eftermiddag. Jag saknar honom så jag spricker, men samtidigt njuter jag som aldrig förr. Solen skiner, och igår hade jag en otroligt fridfull dag. Det är skönt att få vara Madde ibland, utan att hålla koll på alla tider och rutiner. 

Igår tillbringade jag och N dagen på en filt i Rosersberg. Läste böcker, drack bubbligt vatten och solade. På kvällen blev jag bjuden på mat, och innan jag slumrade in i årets skönaste sömn så spelades det fotboll, även det i Rosers. Det var länge sedan jag kände mig såhär lugn.

Vaknade utvilad imorse, på dagens schema står inga måsten, bara viljor. Jag har duschat, länge. Jag har kollat igenom att sjuttioelvatusen bloggar på bloglovin och pillat mig mellan tårna, helt i lugn och ro.

Mitt liv känns bra. Det känns som att allt som hänt haft en mening. 

Om dagarna drömmer jag om att jag skall gå min underbara utbildning, att jag kommer få ett jobb som snickare och att jag en vacker dag kanske har råd att ta mitt körkort. Att jag bygger upp ett sparande som kommer gynna mig och Melker inom kort, att jag kanske har råd att köpa en liten röd stuga med vita knutar i utkanten av kommunen och att vi flyttar dit. En stuga med egen trädgård, att jag kanske har råd att köpa en liten skruttig bil som vi kan tuffa runt i också. 

Nu ska jag sörpla i mig det sista i den här koppen kaffe, och sedan klä på mig lite. Planerar även en heldag på skansen med min älskade son inom kort. 

Jag älskar mitt liv och jag ångrar ingenting alls, eftersom allt gjort mig till den jag är idag.
Lycka. 

Fullt ös medvetslös, vårterminen är slut, restarbetena hann bli klara och betygen är satta. 
Sommarkurserna har börjat, så nu pluggar jag data samt Psykologi B till slutet av juni. Fredagar är lediga dagar, då har jag tagit mig friheten att ta ut föräldradagar så Melker inte behöver gå så intensivt på dagis. Vårdnaden är uppdelad mellan mig och pappa S på så vis att Melker sover där varannan helg, och att de träffas varje onsdag efter jobb och dagis. Det känns skönt att jag börjat få mina små "andningshål", samtidigt som det skär i hjärtat varje gång ungen sitter och vinkar från pappa S bil och skriker "heedåå mammaaa!".

Jag har också börjat snacka med en underbar kvinna, på en psykiatriskmottagning eftersom min panikångest börjat komma tillbaka. Tillsammans med henne bearbetar jag mitt liv lite granna, allt som hänt och vilka kriser jag gått igenom sista året. Det känns skönt att faktiskt få känna att jag kan ta plats, och att någon lyssnar på mig. 

Jag har mina underbara vänner, nära och kära, bekanta och andra nya ansikten i mitt liv som finns där, som bryr sig och som jag knutit nya kontakter med. Mamma kommer även hit ibland, spenderar lite tid med oss, sover kvar och finner lite andrum hon med. Det känns som att jag på många sätt äntligen börjat leva för mig själv och Melker.

Men vist finns det många spöken kvar, och vist brister hjärtat ibland när jag tänker på det som varit och allt som hänt. Att Melker inte längre har sin pappa här, att jag blivit lämnad ensam med allt ansvar som det innebär, och att tryggheten i att vara två inte längre har sin rot i mitt liv. Det känns skitjobbigt, att se bilder på Facebook eller höra från andra vägar att den andra föräldern lever sitt liv, medan jag är kvar i det som blev lämnat. Såklart gråter man ibland, känner ilska och frustration. Men jag har mig själv och alla som visar sitt stöd runt omkring och inte minst: JAG har mitt underbara barn. 

Vi är på väg någonstans, jag har sökt en utbildning till hösten som jag känner pirr i hela kroppen inför. Jag reder ut mitt liv, och planerar inom kort en flytt tillsammans med Melker och marsvinen. En flytt som kommer leda till en ännu mer tydlig omstart. Jag känner mig lycklig. 

Idag åker jag och Melker, tillsammans med N & C till Eskilstuna. Det kommer bli en härlig dag!
Jag hoppas att ni trogna läsare som kanske finns kvar, också får en underbar dag. 

På återseende:)!