Nej fan. Idag är det nya tag som gäller.

Igår tillät jag mig att vara ledsen, att få känna hur jävligt det faktiskt är. Det känns som att allt går mot mig, vad jag än gör. Jag måste alltid kämpa. Alltid är det nåt som gör att mitt liv inte kan gå runt. Det är ju inte små saker som händer, utan stora som påverkar hela tillvaron. Små skit är betydligt enklare att se förbi.

Igår var en riktigt jävlig dag. Skolan var ett jävla fiasko, så jag åkte hem efter lunch med brutal migrän. Väl hemma, möttes jag av meddelandet från Csn där de valt att göra avslag igen, trots min överklagan. När jag hämtat ungen från dagis, fick jag veta att min låssaspappa ligger på sjukhuset igen. Väl hemma i porten har hissen stannat så jag får släpa vagn och barn upp för alla våningar. Samtal hit, sms dit, och sedan kom ungens pappa förbi med mat och pengar från hans mamma.

Jag brast. Jag har kämpat tillräckligt länge nu med allt möjligt mellan himmel och jord och jag orkade verkligen inte det här. Jag är ensamstående, och numera utan inkomst. Men jag tror, att när man legat på botten så många gånger som jag faktiskt har, och när man använt sig av alla medel för att ta sig upp, så finns det inte så mycket mer kvar att hämta av. Det finns bara två vägar kvar att gå i ett sånt här läge. Antingen lägger jag mig och dör, låter allt jag kämpat för rasera och gå under, eller så skiter jag i energi och förbrukar en förbannat hårt jävlar anamma!

Så. Jag lät mig vara ledsen igår. Seth kom som sagt, med mat och en femhundring. Han diskade, städade och plockade ihop tvätt. Lekte med Melker, och lät mig bara vara, precis så som jag ville ha det. Han fixade så vi fick nåt att äta, och när ungen senare somnat pratade vi.

Jag bestämde mig igår, att jag igår fick vara ledsen, men att jag idag skall ta tag i allt jag bara kan för att få någon slags upprättelse. Avslaget innebär att jag inte kommer att kunna fortsätta plugga. Jag måste hitta ett jobb, thats it. Jag behöver ett jobb nu, omgående. Och för att jag skall kunna ta ett jobb, vilket som helst, så kommer Melkers pappa att eventuellt flytta hit igen för en tid. För att kunna finnas och agera den hjälp som kan behövas. Det här är nu eller aldrig. Mitt liv är för värdefullt för att inte fortsätta kämpa.

Ni är så många där ute som bryr sig. Ni är många som hört av er och erbjudit det ni kan för att underlätta lite för mig. Det betyder massor! Och ni, som läser min blogg och som kommenterar och ger mig styrka genom era ord, fy fan vad fina ni är! Min vänner, bekanta, nära och kära, gud vad underbara ni är!

Dock kommer jag, som jag skrivit tidigare, inte engagera mig längre i de vänner och släktingar som påverkar mig negativt och som skiter i att höra av sig. Dessa personer är inte värda mig! De är inte värda all min energi. Nu fan är det dags att sätta ner foten.

Om jag inte ätit mina mediciner nu, hade jag nog garanterat blivit ett jävla kolli. Men jag måste passa på att faktiskt ännu en gång lyfta fram hur viktigt det är att ta tag i sig själv när man mår dåligt. För hade jag inte fått den här hjälpen, då hade jag nog inte setat här idag.

Jag behöver med andra ord ett jobb nu, fort som bara den. Jag kan allt och jag gör det jag gör jävligt bra! Jag är stark, och grymt motiverad. Har du någon kontakt, eller ett jobb? Hör av dig till mig!

This is my time to shine.

Hela min rytm är helt ur spår.

Morgonrutinerna sitter, och kvällsrutinerna sitter, men allt där i mellan och efter är bara en jävla blurr.

Jag pendlar, tre timmar varje dag kommunalt, till och från skolan. Bara det säger ju mycket. Jag har massor med tid att tänka på vad jag känner och inte känner. Sen det här Csn kriget..det var det som slog runt på min tillvaro. Igen.

Jag har fortfarande inte fått något besked. Eller jo, att de fått in mitt brev men sen är det stopp. De ska besluta inom närmaste dagarna, men jag klarar inte av denna väntan längre. När jag mår dåligt äter jag, och vågen visar tydligt hur brutalt jävla dåligt jag mår just nu.

Igår var Melkers pappa här och käkade med oss. Jag grinade och var ett fullständigt vrak. Men snäll som S är, så tröstade han och lät mig välla ut alla känslor över både det ena och det andra. Ångesten har sina klor runt mig alla timmar om dygnet och den vägrar släppa taget. Inte ens min ångestmedicin hjälper, men jag vill inte höja dosen. Sover gör jag knappt, och när jag gör det är det en väldigt lätt sömn. Inatt sov jag som omväxling brutalt djupt, och drömde att det kom åtta stora brunbjörnar och skulle ha ihjäl Melker som sov ute i en buske (?). Jag har tid hos min psykolog imorgon, den tiden behövs vill jag lova.

Imorgon fyller jag också år. Jag vill inte. Det känns så jävla onödigt. Deppigt. Jag har inte en spänn att ens köpa en tårta till mig själv och Melker. Jag vill bara stanna hemma från skolan, grina och stirra i väggen hela dagen. Som grädde på moset lär jag säkert få ett avslag från Csn imorgon, som present liksom.

Varför ska jag ens finnas för, när det alltid är så jävla mycket runt omkring mig? Jag har kämpat som ett djur sista halvåret, för att må bättre, för att ordna upp tillvaron för mig och Melker. Jag tycker att jag lyckats rätt bra. Men sen slås man liksom ner till marken, igen, av Csn.

Jag vill inte fylla år imorgon. Jag vill inte gå till skolan idag. Jag vill inte leva längre.

Sa jag att jag mår dåligt?