Hur fasiken hittar man motivationen igen?

Jag står verkligen på noll just nu, och vet varken ut eller in. Jag är skit sugen på att skaffa ett gymkort igen, men när skall jag ha tid?

Känner mig så sjukt rastlös och stressad, även fast jag knappt har något jag egentligen borde göra. Jag vill känna mig pigg, träna, skutta och vara glad men just nu känns allt bara skit.

Jag vet vad jag ska äta för att må bra och gå ner. Jag vet vad jag kan träna för att få ur mig den här energin, men jag gör det inte! Jävla latmask man är. Känner mig som en liten tjurskallig Madde, som för 13 år sedan slängde sig på golvet raklång och vrålade ”jag har inget att göraaaa, jag har så tråkiiiigt, men jag orkar ingentiiiiing”.

Vissa dagar (typ som den här) är det extra påtagligt att vara ensam. Tvättberget i badrummet är enormt, berget med ren tvätt som skall vikas och läggas på rätt plats är gigantiskt, katterna och krafsat i fanimej alla krukor så det är jord överallt och mat behöver handlas för att kylen gapar tom. Om jag inte gör något av det där, så blir det aldrig gjort. Allt hänger på mig. Det är jag som är den vuxna. Mamman. Ansvarspersonen. Motivationen tryter i allmänhet. Jag är så jävla trött på allt. Så skall man ställa upp för människor, som inte ens ger mig någonting tillbaka. Varför måste vissa idioter utnyttja min snällhet?

Fan fan fan vad grinig jag känner mig idag. Jag tror att jag varit ledig för länge, faktiskt. Ja man kan vara ledig för länge. Jag vill att skolan ska komma igång nu, så jag kan planera mina vardagar och få in rutinerna helt och hållet. Undra om jag ska gå och lägga mig en stund innan jag hämtar ungen från dagis? Ja det ska jag.

Åttiotre kvadrat av nästan fullkomligt tystnad. Åtminstånde lugn.

Katterna har ringlat ihop sig i min troslåda i garderoben och sover.

Nu på morgonkvisten har jag varit på återbesök hos läkaren som skrev ut mina antidepp och ångestdämpande mediciner. Hon satt med en hel bunt papper som vi skulle gå igenom, där jag skulle svara på en hel massa frågor. Efter att vi plöjt igenom papperna, diskuterat händelser och jag gjort ytterligare några test i hennes dator fick jag tre diagnoser.

Deppression, Social fobi och paniksyndrom.

Hon kunde även konstatera att jag tidigare haft posttraumatiska stressyndrom, som nu är mildare, men som måste bearbetas. Fan vad skönt det känns att få saker och ting förklarat för sig. Då behöver inte allt kännas som ett enda blurr. Jag ser inte diagnoserna som någonting negativt, och jag vill inte att någon skall tycka synd om mig. Det här är väldigt positivt, jag vet vad som är orsakerna till så många snurrande känslor och nu när jag vet det kan jag faktiskt göra någonting åt det! Hon höjde även min medicin dos ytterliggare, vilket jag helt är med på.

Fasiken vad glad jag är att jag började ta itu med det här. Det är inte att visa sig svag, utan visa att jag faktiskt är jäkligt stark! 

En annan grej som också känns förbannat skönt att få konstaterat är att mitt lite svängiga humör inte alls har med något manodepp att göra, som vissa gått och spånat i (lite taskigt tycker jag). Utan förklaringen ligger i det jag varit med om i mitt liv, och att jag på sätt och vis tystats ner och fått trycka undan så mycket av mig själv att det blir svårt att fungera.

Till detta inlägg, vill jag även slänga in ännu ett citat, då jag ännu en gång (fan vad jag tjatar) vill understryka vikten av hur vi föräldrar är mot våra barn. Hur viktigt det är att vi inte kränker deras personligheter.

"När barn slutar samarbeta är det antingen för att de har samarbetat för mycket eller för länge, eller för att deras integritet tagit skada. Det är aldrig för att de inte är samarbetsvilliga."

När jag ändå talar om böcker, måste jag passa på att kopiera ett stycke ur en bok av Jesper Juul som jag har.

”Föreställ dig en vuxen som säger: Jag är förälskad i en lång, svarthårig kvinna från Portugal, men jag har många problem med henne. Kan du inte ge mig en metod så hon blir mindre besvärlig att leva tillsammans med? Sådant går inte bara för sig. Eller hur? Men icke desto mindre är det så vuxna har talat om sitt förhållande till barn sedan början av 1700-talet.

Varje form av metod är inte bara överflödig, den motverkar också sitt syfte då den gör barnet till ett objekt för sina närmaste”

Jag tycker det är så synd att det är så många föräldrar som fortfarande använder sig av en auktoritär familjestruktur. Våra barn är kompetenta varelser! Jag vet att detta i många sammanhang handlar om okunskap eller osäkerhet, därför skulle jag vilja uppmuntra så många föräldrar som möjligt att börja läsa på, om man känner osäkerhet.

När jag fick veta att jag var gravid så var jag 19 år. Trots min unga ålder, växte ett engagemang i samma takt som magen. Ett barn skulle komma till världen, och barnets liv, trygghet och ansvar, låg i min händer.

Jag började läsa, läsa på om allt. Graviditet, förlossning, utveckling och just, olika metoder om hur man fostrar sitt barn bra. När Melker såg världens ljus för första gången, föddes det hos mig bland annat en enorm osäkerhet. Livet blev verkligt och fick ny mening. Den varma lilla varelsen som min kropp skapat, skulle jag forma.

Som nybliven förälder, ung förälder, blir man som de flesta nog vet på prackad med massor av metoder och folk hasplar ur sig hur man skall göra för att göra det bästa för barnet. Det skapar inget mindre än en enorm osäkerhet!

När Melkers sömn började strula till sig, fick jag höra allt från att jag skulle låta honom grina i sin egen säng tills han somnar (även om han så skulle kräkas på köpet av gråten) till att låta honom sova med mig i min säng. Det finns kritik för båda ”metoderna”, jag vet, men hur fasiken ”väljer” man rätt?

Jag var fruktansvärt osäker, Melkers pappa lika så, kanske till och med snäppet värre. Vi provade oss fram, precis som man gör med första barnet. Vi provade metoder, och lyssnade på olika generationer ur våra släkten om hur vi skulle göra det bästa för vårt barn. Men en dag tog det stopp.

Människan jag födde ut till denna värld, var ju en människa, inte ett objekt. Jag backade några steg, och tänkte efter, hur vill jag bli behandlad av andra? Vad är det jag behöver när jag har ont, är ledsen eller inte kan sova. Svaret stavas: T R Y G G H E T. Jag la alla metoder och tips åt sidan. Jag försökte lyssna på Melkers signaler, göra det som jag märkte att han mådde och mår bäst av.

Jag började läsa, och söka information om det största intresset som jag har: Mitt barn. Jag älskar att läsa om våra kompetenta barn, läsa om hur jag på bästa sätt bemöter min lilla människa som jag satt till världen på bästa sätt utan att använda mig av någon maktstruktur. Jag brinner för genusfrågor, och för att lyfta fram våra små individers personligheter, istället för att stjälpa dem.

Men jag är ännu inte perfekt. Jag blir aldrig perfekt. Men jag strävar efter att mitt barn skall känna trygghet, och att han skall få växa som person och lära sig att han duger precis som han är.

Det handlar om kunskap. Kunskapen kommer inte till dig gratis, den finns där om du söker rätt på den. Jag gör misstag som förälder, det gör alla, och mitt tålamod tar såklart också slut många gånger. Men! Jag strävar i grunden mot att Melker skall få ta den plats han är värd och att han skall få känna sig trygg. Jag tänker inte kränka hans person, och agera som översittare.

Våra barn är klokare än vad vi tror ibland. Låt dem få ta sin plats. Den platsen som de är värda, precis som du och jag.

Tackvare dagens regnväder, har hjärnan fått en chans att kylas ner och få arbeta på lite mer normal nivå. Idag tänker jag. Massor. På viktiga saker som inte får glömmas bort och hur vi människor är och beter oss. En sak som jag tänker på väldigt ofta är det här med tjock och smal.

Varför har tjock fått en så negativ klang?

(Jag vet att för smal i många sammanhang också hamnat i den negativa lådan, men just nu väljer jag att prata om tjock, eftersom jag tänker relatera till mig själv)

"Tjock" blir man som vi vet av olika orsaker. Några av dem skulle kunna vara: Medicinering, mycket välmående, depression eller bara allmänt att man älskar att äta.

Här kan jag exemplifiera mig själv:

När jag gick i tredje klass på lågstadiet började jag första gången banta. Mycket för att jag fick höra av några i min omgivning att jag var tjock och skulle tänka på figuren (herregud! Det var ju bara barnhull..). Jag har alltid tänk på hur jag ser ut storleksmässigt, och i kombination med att omgivningen berättat i negativ klang att jag nu kanske inte skall äta så mycket mer så utvecklades detta i mina tonår till ätstörningar.

Jag har alltid älskat mat. Mat och godis. Min tröst när jag känt mig ensam eller utsatt har varit att äta. Men när jag var 14 blev omgivningens åsikter en alldeles för stor påfrestning för mig, så jag slutade under en period att äta över huvudtaget. Detta ledde inom sin tid till en viktminskning, men också en extrem saknad efter någonting att äta. Från att ha varit på en god väg in till det anorektiska hamnade jag istället i ett okontrollerbart tillstånd där jag kunde hetsäta tills jag somnade.

När jag började gymnasiet var jag normalviktig, nästan rent av smal. Men ändå hatade jag min kropp. Jag hatade mig själv. Jag mixtrade mycket med maten, ibland åt jag ingenting alls och ibland hetsåt jag tills jag som sagt, somnade.

Jag mådde extremt dåligt psykiskt redan då, men istället för att någon frågade "Madde hur mår du egentligen" när de såg min viktökning fick jag på olika sätt reda på tasslet som pågått bakom min rygg om att "gud vad hon gått upp i vikt" eller "shit vad tjock hon har blivit".

Innan jag blev gravid med Melker hade jag gått upp så pass mycket att jag redan fått bristningar på nästan hela magen. Jag åt för att jag mådde dåligt. För att jag kände mig ensam. För att ingen frågade hur det var med mig. Under graviditeten kändes det plötsligt tillåtet att lägga på sig lite extra vikt, och vips hade jag gått upp 18 kilo. Melker föddes, och i samband med alla komplikationer som dök upp efter förlossningen, och allt jag fick gå igenom Melkers första år så ökade jag återigen i vikt. Jag mådde dåligt.

De personer som lät mig gråta, uttrycka mig och finna stöd och tröst, går att räkna på min ena hand. En av dem finns tyvärr inte längre i livet.

Jag kommer aldrig att glömma kommentaren en av mina morbröder kastade ur sig när jag var som störst, och mådde som sämst: "Fan vad tjock du har blivit Madde, sådär kan man ju inte se ut!". Senare på kvällen den dagen, åt jag, för att trösta mig själv.

Man blir oftast inte väldigt tjock utan anledning. Ingen frågade mig efter anledningen. Ingen frågade om mitt mående.

När jag väl började gå ner i vikt för 1½ år sedan, fick jag höra mycket om hur duktig jag var och hur snygg jag blivit. Jag blir så jävla arg på en det! Självklart mår jag bra av komplimangerna jag får och fått, absolut. Men att så få ur min släkt och familj brytt sig om mig. Hur jag mår eller mått.

Jag lyckades gå ner i vikt för att jag trodde på att jag skulle bli lycklig om jag blev smal. Men under denna resa har jag lärt mig att även om jag går ner mina 15-20 kilo som är kvar, så kommer jag inte bli nöjd med mig själv om jag inte ser till att min själ mår bra. Jag har under den här perioden börjat må bättre, för att jag börjat inse vad som är viktigt i livet, och det är inte viktigt att få vågen att peka på ett speciellt tal.

Får man inte ta den platsen som man faktiskt är värd i livet, så kan detta yttra sig på olika sätt. Man söker vägar att trösta sig själv på, eftersom kanske ingen låter dig ta din plats som du faktiskt behöver och har rätt till.

Sista tiden har jag gått upp en del i vikt igen, just på grund av hur jag mår. Men tackvare att jag insett att jag bara skall omge mig av människor som helhjärtat bryr sig om mig, är det lättare att fatta grepp igen och börja om från början för att bli mer hälsosam. Jag vill minska min kroppsvikt för att min hälsa skall bli bra, inte för att jag skall bli smal.

Jag är en fantastisk människa. Precis som dig! Varför skulle jag inte vara värd att älska för att jag har en lätt övervikt? Varför ska det för vissa människor vara tillåtet att trycka ner mig för att jag inte ser ut som någon "standard" person? Det är fan inte tillåtet! Jag står på denna jord av en anledning, och jag kräver nu att jag skall få ta min plats som jag är värd!

Min kropp bär på en historia, varje liten bristning eller bilring bär på en berättelse. Mina ärr, mina fräknar och mina torra spruckna hälar. Det här är jag! Min kropp berättar om mitt liv.

Om jag inte fanns, skulle inte Melker finnas. Om jag inte fanns, skulle kanske inte mina syskon heller finnas. Om jag inte fanns, kanske det jag säger och sagt aldrig fått komma ut. Människorna jag kanske lyckats lyfta upp ibland, skulle kanske aldrig ha blivit upplyfta av just mig.

Jag är värd att älskas. Av mig själv i första hand.

I måndags åkte jag, tillsammans med Seth och Melker till Skansen. Dagen på skansen var riktigt mysig, men skulle tyvärr avslutas med hjärtat i halsgropen.

Vid utgången på Skansen ringde min mobil. "Bror" stod det över displayen. Jag svarade och hörde min älskade lillebrors röst spricka om och om igen, samt att hans andning befann sig i panik. Som storasyster lugnar min sina yngre syskon. Jag försökte behålla lugnet och fråga vad som hänt, och samtidigt som min brors förkrossade stämma lät mig få informationen stannade livet och jag sjönk in i chock. Det blev en snabb promenad till bilen som stod parkerad längre in på Djurgården, telefonsamtal till min syster som satt i ambulansen, samtal med en sjuksköterska, och några snabba ord med mamma som var på väg in till sjukhuset från landet. Mitt i paniken kunde jag bara fokusera på att ta mig hem till min älskade bror och förvara honom i trygghet, för att sedan åka vidare till min syster på sjukhuset och få ge henne en kram och fånga upp henne så hon inte skulle falla djupare.

På sjukhuset var vi tillsammans. Min familj. Min trasiga familj. Min syster föll in i min famn, min mamma grät mot min axel. Min älskade pappa Micke låg halvt sovande på den kalla sjukhussängen. Jag omfamnade honom länge, och hans hud kändes kall mot min varma. Jag ville gråta, men höll minen god för att ta hand om min familj. Vi körde hem mina syskon, såg till att de fick i sig mat och fick hem något mer att äta.

Här har jag kopierat ett inlägg ur min lillasysters blogg om vad som hände i måndags. Vill även tillägga att pappa M för cirka ett och ett halvt år sedan drabbades av en stroke. Så detta är inte det första som händer.

Jag älskar dig.

"Nu har jag sammlat mig och kan berätta för er vad som hände i måndags.,

Elin sov över hos mig från söndagen till måndagen. På måndag morgon vaknade vi 10.45. kl. 11.00 gick vi upp för att gå med hunden på morgonpromenad. När vi går förbi i vardagsrummet ligger pappa och sover i soffan. Jag sa godmorgon till honom och då tittade han på mig och nickade och somnade om.
Vi var ute med hunden i 5 minuter, och direkt när vi kommit hem satte vi oss på mitt rum och pratade om vad vi skulle göra övriga dagen.

Då hör vi som en hög gäspning. Både elin och jag tittar på varandra och skrattar och jag sa "aha, godmorgon på dig med". Sen hörde vi en igen fast högre och det lät så konstigt, det liksom darrade i gäspningen..
Jag går ut i vardags rummet för att fråga vad ha gör och då ser jag honom ligga där i soffan och skaka. 
Med raka ben, raka armar och uppspända ögon. Jag såg på honom och sa, " pappa sluta, skoja inte sådär".
Men han bara fortsatte och mitt hjärta stannade. Jag såg hur han blev från mörkröd i ansiktet till en lila blå färg och jag förstog att han inte andades. Jag sprang fram till honom och skrek med tårar i ögonen, " PAPPA ! PAPPA! GÖR INTE SÅ HÄR VAKNA VAKNA!" 
Sen minns jag hur jag skrek på Hampus att han skulle ringa efter en ambulans medan jag desperat stog vid hans huvud och försökte få honom att andas.

Han ansikte hade nu blivit så blå. Jag satt och grät och skrek vid hans sida och såg på honom när hans ryckningar blev mindre, den blåa färgen i hans ansiktet var skrämmande blå och han såg på mig med röda ögonvitor. Jag gjorde ett sista försök med att lägga hans huvud på sned och vickade huvudet bakåt för att få honom att andas och för att inte dränkas av saliven. Då försvann den blåa färgen långsamt, och han kämpade för nya andetag. 
Jag satt där och skrek på Elin att hämta hennes mamma, jag skrek på Hampus att ambulansen skulle skynda sig och jag fortsatte att skrika efter pappa. Han började snarka igen men man hörde på andningen att han verkligen kämpade för luft. Jag skrek hans namn, jag ropade efter min pappa och ville att han skulle vakna. Hunden skällde jag skrek på alla och allt och då kom Elins mamma in och frågade vad som hände. Hon tog över efter mig och försökte hålla huvudet för att han skulle få luft och hon försökte lugna ner mig och bad mig ta flera djupa andetag och sa att han andades. Men uppskakad som jag var lugnade jag inte ner mig, visste inte om jag skulle springa och möta ambulansen, lugna ner hunden, ringa mamma, hjälpa pappa.

Jag var helt förstörd och jag minns hur jag skrek efter pappa så jag nästan svimmade. Elins mamma tittade på mig och sa att jag skulle lugna ner mig, men varje gång hon gjorde det så tänkte hon inte påhur hon höll upp pappas huvud så huvudet hamnade i fel possition och han fick andnings problem och kämpade för den minsta lilla nypa syre. Jag skrek på henne att hon skulle hålla upp huvudet men allt jag fick till svars var " Felicia, jag vet inte hur man gör".
Jag sprang fram och rättade till huvudet flera gånger för att andningen skulle bli normal. Och upprörd som jag var så var de dom orden man absolut inte vill höra. Att den enda personen som kunde ha varit till hjälp inte visste hur man skulle göra.
Till slut kom ambulansen, dom frågade vad han hette vad som hände, hur länge och jag bara stammade fram orden.

Kvinnan satt vid pappa och ropade "micke, micke är du vaken?". Medans mannen började ta fram massor med saker. Hon försökte med allt men han fortsatte och sova som om att han lagts i koma.
Elin stängde in hunden på mitt rum som gnällde och kraffsade hysteriskt på dörren och ena sjukvårdaren bad Elins mamma att ta med mig och hampus ut och vänta. Jag minns att jag satt och grät på bänken utanför och såg hur leffe kom och gick in i huset och efter henne gick lena. Sjukvårdarna uppdaterade mig om hur det gick, frågade hur jag mådde. Men jag satt ute i solen i chock och svarade inte på mycket. Jag såg hur grannar samlade sig runt ambulansen och flera frågade vad som hände. Sen hörde jag bara folk prata med jag hörde inte vad dom sa. Jag satt mitt i solen med en svart tröja och pappas skor + plånbok i handen och frös. Jag satt och frös mitt i solen och det enda jag såg var hur pappa hade tittat på mig om och om igen, utan att andas och jag såg hans blåa ansikte.
Det var som om jag hamnat i en skräckfilm.
Om och om igen såg jag det blåa ansiktet och ögonen som sa, "hjälp mig. Du kan inte göra någonting nu. du kom försent." Den blicken som sa du klarade det inte felicia.

Sen kom en av sjukvårdarna ut och sa att pappa hade vaknat, men hans ögon svajade. Men att han var vid medvetandet. Sjukvårdaren försvann in i huset igen och efter en evighet kom dom ner och plockade fram båren. Dom sa att pappa gick runt men han minns ingenting och han kände inte igen leffe eller lena. Dom sa att han trodde att dom var poliser och vilje inte följa med för att han inte visste vad han hade gjort så han började slå efter sjukvårdarna för att dom skulle låta honom vara.
Så sjukvårdarna kallade på förstärkning och snart kom en polisbil. Men när dom kom hade pappa vaknat och blivit säg själv och följde med ner och in i ambulansen.
Jag hoppade in i framsätet och sen bar vi iväg.

Framme vid sjukhuset var jag bara med pappa när han flyttades från båren till undersöknings båren. Sen tog en sjuksköterska med mig till ett väntrum och pratade med mig och förklarade att det liknade ett epilepsi-anfall hur det gick till osv. och så berättade jag vad som hände den morgonen. hon svarade på mina frågor och jag svarade på hennes. 
Det var lugnande att pratade med henne för hon råkade ut för samma sak när hon var 8 år gammal och jag behövde få prata med någon. 
Efter en långstunds pratande fick jag träffa pappa som hade flyttats till en sjukhus säng i ett rum och jag fick länge gråta ut vid hans sida.
Jag berättade inte vad som hänt för han behövde sova. så småning om kom hela familjen.

Pappa har fått komma hem nu och han mår bra, han måste få mycket sömn nu för att ett krampanfall kan jämnföras med att springa 2 maratonlopp. Men jag ser fortfarande hans blåa ansikte under mina ögonlock. Varje gång jag blinkar så ser jag ögonen som säger att det är hopplöst men som fortfarande ropar på hjälp. I mörkret hör jag mina egna rop efter pappa som ett eko långt bort och tankarna sammlas ännu.
Det var en mardröms dag och någonting jag aldrig vill uppleva igen."