Startar inlägget med en bild på mig själv, lite för att egoboosta mig i ett försök till att sluta vara självkritisk. Det går inte fort, men jag börjar långsamt acceptera mig själv, äntligen. Jag försöker i den mån jag kan, att ta plats i situationer där jag förut inte respekterat mig själv och istället låtit någon annan sätta sig över. Jag kanske är bra ändå. Ikväll tog jag plats, och krävde på ett schysst sätt att få bli bemött med respekt, av en person som inte tidigare respekterat min plats. Jag känner mig rätt stolt. Det jag gör varje dag, för mig själv och framförallt för Melker, kanske är värt att jag börjar uppskatta. 

För ungefär en vecka sedan, hittade jag en anteckningsbok där jag skrivit ner lite tankar åt mig själv. Tankarna skrev jag ner förra året i januari, innan jag började gå ner i vikt. Jag skrev att min dröm var att få gå ner 10 kg, jag skrev om hur lycklig jag skulle bli, och hur mycket jag bättre att jag trodde jag skulle må. Att jag beundrar människor som faktiskt lyckas gå ner i vikt, och att 10 kg mindre skulle rädda hela min värld. 

Idag sitter jag här, och har gått ner 27,2 kilo. Men jag är inte nöjd. Min värld är inte räddad, och för att inte glömma: Jag beundrar inte mig själv. Skulle det vara någon annan som gått ner dessa kilon, så skulle jag beundra ihjäl mig. Varför beundrar jag inte mig själv?

Fick ett sms, också för ungefär en vecka sedan, med texten "ta hand om dig själv, som om du vore någon annan" och det fick mig att tänka till. 

Jag har alltid känt mig tjock som en alldeles för hårt stoppad korv. Jag ser mig själv som en ful människa. Vad kan vara attraktivt med mig, när det finns andra att beundra. 

Nu börjar jag förstå, att allt kanske inte handlar om hur tjock eller smal man är. Går jag ner till min målvikt, vilket jag troligen kommer att göra inom kort, så finns det ingen garanti för att jag kommer bli lycklig. Lycka är någonting annat än att vara smal och vackrast i världen. 

För Melker, är jag nog redan vackrast i världen. Viktigast också. Jag vill vara, och är säkert redan någon han beundrar. Jag är en förebild. Jag måste lyfta fram mig själv, åt mig själv, och tillåta mig att älska mig, för den jag är och den kropp som jag lever i. För många är det här en självklarhet, men det är långt ifrån alla som har den styrkan i sig själv. 

Så för att summera lite svävande tankar, i ett kanske för er, ointressant blogginlägg så vill jag säga till mig själv:
- Du duger som du är, och du är redan tillräcklig. Du gör allting bra, och även om du faller ibland och lever med en konstant ångest som vägrar släppa taget så är du stark. 

Och för att ge mig själv en komplimang angående mitt utseende, även fast det tar emot, så tycker jag nog att mina fräknar är rätt så fina. 

Ge dig själv en komplimang du med! Du är den viktigaste OCH vackraste människan i ditt liv. Tänk att just du får stå på denna jord, och att ingen i hela världen har de alldeles unika drag som bara du har! Du är värd att älskas.

Hallå fina ni. Idag har varit en riktig tänkare dag. En stanna upp dag, där jag uppskattat en hel del. I normala fall är jag en brutal stressare, jag skyndar mig med allt och känner alltid en enorm tidspress. Igår, innan min lilla kotteman kom hem från sin pappa gjorde jag ett litet avtal med mig själv. Alla måltider skall ätas tillsammans vid bordet där man kan prata och reflektera hur man vill (jag har blivit en ståätare efter att jag och Melker blev själva, hemskt jag vet!) samt att all tid efter dagishämtning fram till läggning absolut INTE får spenderas med att diska, tvätta, städa, planera och allt annat man nu kan tänka sig. Eftermiddagstiden är lektid. När ungen sover väljer jag själv om jag vill spendera min egen tid med att plocka som en galning eller bara njuta av ingenting. Det är hemskt att vara stressad, hela tiden, alltid, varje dag. Men idag bröt jag mönstret!

Efter att ha cyklat och lämnat snoddas på dagis, trampade jag hem och pluggade lite på min hemtenta i psykologi B. Det känns rätt turbulent att skriva om det jag precis går igenom, faserna efter en traumatisk kris. Imorgon har jag tid hos min psykolog igen, och detta var jag tvungen att meddela min lärare idag i rasten till lektionen. Hon la händerna på mina armar och klappade förstående när jag med gråten i halsen kort förklarade min situation och vad jag går igenom. Hon gjorde mitt hjärta varmt, att hon förstod. 

Idag har jag ju som sagt tänkt en hel del, känt efter och njutit av långa friska andetag. Vad fina människor jag har i kring mig. Min mamma, som under hela våren från det att krisen inträffade, kommit hit i princip varje tisdagskväll för att passa kotten så jag kunnat gå till skolan. Alla mina vänner, nära som långt borta, som visat sitt stöd genom samtal, sms och mail. Amanda, som kom över och hjälpte mig i ensamheten när jag fortfarande var i chock, som kom med blommor och tidning samt lät mig prata och tog hand om disken innan hon gick. Och alla ni andra! Släktingar, familj, vänner och inte minst en mycket speciell person. En människa som samma natt som allt inträffade, satte sig i bilen den sena timmen till trots, och kom hit för att jag skulle ha en axel att luta mig mot och få gråta. Någon som alltid bryr sig, som alltid finns ett telefonsamtal bord, en människa som fått mig att inse värdet i mig själv och som lyfter fram Melker på alla möjliga underbara sätt. Tack allihop, för att ni stöttar, finns där och tar er tid. Det betyder så enormt mycket i en sån här sits som jag från ingenstans blev tvungen att sitta i. 

Så, idag har det pluggats, njutits, lekts i lekpark, hoppats i vattenpöl (inte bara barnet, jag också såklart!), ätits god middag, lekts frenetiskt med bilar och kossor, gjort klart kvällsbestyr och läst godnatt saga. Ungen somnade rätt snabbt efter massor med pussar i pannan och kli i håret, så nu sitter jag här och lättar på ett idag, rätt lätt hjärta. 

Man måste stanna upp ibland och rannsaka sig själv. Njuta idag, och uppskatta det man har, det man gjort och det man får. Livet är för kort för att stressas igenom och imorgon gör jag mig själv den största tjänsten efter det jag gjort idag: går och pratar för att kunna må bättre. 

Vi hörs!